Jag borde vara glad och lättad, pusta ut, om det så bara är för en dag. Uppsatsen är inlämnad. Inte helt klar och inte till färdig in perfektum. Men inlämnad. Och jag har köpt mig ännu en vecka att fixa till den. Det löser sig nog.

Men. Jag är arg. Så jag skakar. På Aftonbladets artikel Sålde barnen för 200 000. Kanske inte så mycket på artikeln i sig, trots att den är sjukt vinklad. Inte ens rubriken stämmer, men det är oväsentligt nu. Men på alla intoleranta, korkade småmänniskor som kommenterat den. Vuxenmobbare i klump. Jag försöker intala mig att de inte vet bättre, att de inte ska få ta min energi. Men det gör dom. Helvete.

Jag går in för uppsatsen nu. Det är verkligen på tiden och med kniven mot strupen. Natten tillbringades med lexikon, te och ett glödande tangentbord. Trots de goda intentionerna producerades endast 13 sidor uppsats. Ynkligt, ta mig f*n. Klockan 04 kröp jag ner i sängen, ett par svettiga mardrömstimmar senare var det så dags att återgå till biblioteket, i jakt på sista-minuten-litteratur. Dödsångesten hade mina lungor i ett stadigt grepp, hela tiden. I fem timmar satt jag sedan och läste till ögonen började blöda och skrev tills fingrarna kroknade. Deadline för första uppsatsversionen. Den här gången gick det inte vägen. Resultat; 17 sidor. Minimum; 40 sidor. Om jag, via mitt mejl, lyckades manipulera handledaren till att inte ge upp hoppet om mig än, återstår att se. Men Om. Om han låter mig fortsätta så Lovar jag att aldrig, aldrig mer vara ute i sista minuten! Promise.

Det händer inte så mycket just nu. Uppsats och Retoriköl. Det var gårdagens skörd. Och icke att förglömma; en fin väska som skulle verka som studiebelöning. Men det gick så trögt med den utrikiska litteraturen, så det fick bli en trösteväska. Men fin är den. Och originell. Och glad blev jag, så den fyller sitt syfte.

Men med fortsatt bloggtorka så kör vi ytterligare frågor och svar; denna gång stafettfrågor;

Stänger du av mobilen när du sover?
Never ever. Jag har ju barn för guds skull!

Hur såg du ut på högstadiet?
Osminkad.  Musse Piggtröja. Kort spikrakt hår. Mesig.

Hur kommer du se ut om tio år?
Oj. Som Heather Locklear. Helst.

Hur var du på dagis?
Inte alls. Var hemma med mamma.

Hur är du att ha som arbetskamrat?
Bra. Rolig. Bestämd. Trygg. Och himla snäll.

Har du celluliter?
Japp. Som en kesosäck, ungefär.

Biter du på naglarna?
Nej. Eller. Jo, i nödfall.

Har du något handikapp?
Hjärnan är snabbare än munnen, därför verkar det ibland som jag har afasi och pratar baklänges. Och lite dement. Ibland. Annars är jag felfri.

Tror du att gud är en man eller en kvinna?
Det där är klurigt. Jag vill att hon ska vara kvinna, men borde inte världen vara bättre då?

Svär du?
Ju mer jag förkovrar mig i svenskan, ju mer svär jag. Fast det kanske beror på Fs vokabulär? Ja. Så är det naturligtvis.

Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?
Självklart. Möjligtvis lite provocerande med mina frågor. Men alltid trevlig.

Hur homo är du på en skala 1-10?
3

Har du blivit arresterad?
Nix. Men tillsagd av polisen att man inte får promenera på ringmuren.

Är du rädd för väktare?
Vissa är läskiga som fan. Men nej.

Är du/har du varit gift?
Nej.

Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen?
Nja. Jo. men jag skulle vara irriterad. Som fan. Om det inte var uppgjort i förväg, förståss. Då gör jag det med ett leende. Fast jag tycker nog innerst inne att han borde ha längtat efter mig redan vid 12.

Kan du laga cyklar?
Jorå, men jag föredrar att någon annan gör det.

Vilken tv-serie skulle du helst leva i?
Sex and the city. Glida omkring väldressad, i fantastiska skor på New Yorks gator, dricka Cosmopolitans med sjukt roliga vänner och dejta min egen Mr Big. Det vore grejer det.

Hur sover du?

Gott och näranära

Idag har det varit uppsatsarbete för hela slanten. Det går bra nu. Förstår inte varför det känns så jobbigt innan jag väl kommer igång. För det är ju kul. Egentligen.

Intervjuad och filmad har jag också blivit för hela slanten. Vad jag ska göra i sommar och den bästa konserten, någonsin. På A) svarade jag jobba; hyra ut mig själv per timme. På B) svarade jag Janet Jackson, och insåg hur gammal jag är, när reporten tittade misstroget på mig. Två sekundersnabba intervjuer utförda av mediestudenter, med kamera och mik i högsta hugg. Jag tog det också som en övning. I mitt actio och pronuntiatio. Jag undrar hur det blev. Kanske som en filmstjärna. Eller kanske som en retoriker. Kanske jag rent av blir bortredigerad. Ingen som någonsin får veta.

Vi tog en paus. Från förortslivet. Från uppsatsen. Och från datorer. Vi reste de knappa 3000 metrarna till Söder. Tog in på Clarion hotel. Och njöt. Av brunch, med ett dignande efterättsbord. Av vackert rum, med ett gigantiskt badrum. Och av roomservice, med lyxig mat.

En välbehövlig paus i utkanten av storstadsdjungeln. Där låg vi, ömsom i fluffiga badrockar på sängen och ömsom röda i det varma badet. Vi såg på film, smaskade godis, drack läsk och löste korsord. Och myste. Livskvalité på högsta nivå. När vi glupskt åt av den fantastiska frukostbuffén kom vi fram till att vi kan nog tänka oss att bo så. På åttonde våningen, fri utsikt över staden från enoma glasrutor och med 24/7 roomservice. Njutbart.