I vår desperation att få mer utrymme i vårt dockhem nedgraderade vi sängen förra veckan. 190 centimeter blev 140. Lagom, och lätt att skuffa undan i ett skåp. Så nu ligger vi där. F med en välproportionerlig 2-meters kropp. Och jag, med en lekamen som vuxit i takt med sambolivet. Det skulle kunna fungera. Om det bara var vi två. Men. Matilda ser det som sin fulla rätt att också vara tilldelad en plats vid huvudändan. Så där breder hon ut sig i sin fulla längd. Utan att skämmas. 83 centimeter, plus svans. Det blir 57 cm kvar till mig och F. Att dela på. Inatt somnade jag med en tass i armhålan och en lurvig kind mot pannan. Och vaknar stel och hoptryckt i kroppen. Lite som att vara bakis, men utan det roliga innan. Vi måste flytta. Och skaffa en tremeterssäng.

Jag börjar hungra. Efter mat. Till frukost blev det O´boy och mackor. Till lunch blev det O´boy och en smörgås. Däremellan lite, O´boy. Kan det vara mina matvanor som orsakade presenten från F? Jag fick ett fint presentkort. På S.A.T.S Min analytiska sida kommer med massor av tolkningar på den presenten. Men D hävdar att det är ett kärleksbevis. Tränar man, lever man längre. Och F vill ha ett lång kärleksfyllt liv med mig. Ds tolkning är finare än min. D är lekman inom ämnet. Jag tar snart kandidatexamen.  Om jag lämnar in mina alster i tid vill säga. Nu ska jag se vad gymet har för utbud.

Föga förvånande orkade jag inte ta mig an skoluppgifterna efter jobbet igår. F och jag bestämde oss istället för att roa oss. Och det gjorde vi. Vi besökte en statligt ägd klubb och bidrog därmed till statskassan. Vi kan minsann konsten att förena nytta med nöje vi.

Så idag har jag fortsatt av bara farten. Lämnade in hemtentan. En timme sent. Men jag har inte ställt om köksklockan till sommartid, det anser jag är en godtagbar ursäkt. Återstår att se om handledaren tycker detsamma. Jag har även satt fart och letat litteratur till uppsatsen. Eller om sanningen ska fram, vilket den ska, så utnyttjar jag alla medel som står till buds. Och låter andra jobba åt mig. Bibliotekarier tillexempel. Vilken tillgång. Äntligen kan jag se deras funktion i samhället. Stå oss andra till tjänst. Helt utan krav på motprestationer. Som hjältar. Tack Jonas, på Strängnäs bibliotek. Du gav uppsatsen den defibrillering som krävdes medan jag kämpade med mun-mot-mun-metoden och kompressioner.

Sen har jag ett hemligt projekt på gång. Tillsammans med D. Men hemlisar får tyvärr inte yppas såhär tidigt. Men det kommer att bli bra. Och fint. Och spännande.

Trött. Trött. Trött. Inte den minsta antydan till skolarbete idag. Förutom lite sökande efter material till den stundande uppsatsen. Jag flydde studierna och tillbringade kvällen på sjukhuset. Men nu kommer ångesten krypande. Sakta men säkert. Jag förtränger den så gott det går, med godis och med en lockande säng. Vi måste sova nu. Imorgon är det en stor dag.

Jag börjar jobba klockan 07.00 Ofattbart. Men sant. Medan jag roar mig kungligt med att rädda liv ska F göra högskoleprovet. Det är inte utan att jag är lite avundsjuk. För det är kul och man känner sig duktig. Nästan som att rädda liv. Jag har coachat honom som om det var min egen ära som stod på spel. Nu är han en fullfjädrad ordmästare. I de andra delarna har jag inte mycket att komma med. Dom fixar han själv. Och med hårt drillande och tips både från mig och AB ska det nog gå vägen. 2.0 Bara han tror på sin förmåga och kommer ihåg; Att ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar. Go. Go. Go.

Jag är patetisk. Jobbade i tisdagskväll och missade alltså Den rätta för Rosing. Inget patetiskt i det, snarare tvärtom. Tänkte inte ens på att jag missat det. Tills idag. Så nu har jag uppdaterat mig via webbtv. Jag skäms. Men erkänner ändå. Sån är jag; patetiskt ärlig.

Dessutom är jag mästare på att skjuta upp saker. Saker som borde vara gjorda för längesen. Hemtentan i Retorisk analys för talskrivare. Synopsis av uppsatsen. Bädda sängen. Restuppgiften i genus. Antingen borde jag skärpa mig eller ta ett studieuppehåll. Så illa är det. Men jag skjuter upp det också. I helgen har jag för säkerhets skull bokat in jobb, så jag inte får ett studieryck i sista stund. Sån är jag; en uppskjutande deadline-sucker.

Dagens kom ihåg; Om du dricker mjölk och pratar samtidigt, kan det sluta med att du måste dunkas i ryggen och torkas av en lång stund efteråt.

Idag var det så dags. Fredrik Lindström på Cirkus. Våra surt förvärvade biljetter skulle äntligen nyttjas. För en språknörd som mig finns inget större.  Och för F finns inget val. Han skulle invigas i det fantastiska. Efter en stressig dag med födelsedagsfirande bar det slutligen iväg till Kungliga Djurgården. Med pirr i magen och höga förväntningar satt vi oss till rätta.

Så äntrar Han scenen. Han med stort H. Husguden. Vi klappar händer och ler stort. Det här är stort. 1600 par ögon glittrar mot podiet. Han är stor. Så börjar den välbekanta rösten strömma ur högtalarna. Men här tappar jag lite. Redan i inledningen. Han pratar om förnuft och känsla. Logos och pathos. Och fortsätter med retorikerns gyllene språkhandlingar: Docere; han undervisar oss: Svenskar är också människor, movere; han roar oss med igenkänningar, och delectare; han entusiasmerar oss; vill få oss att bryta regler och invanda mönster.

Det var absolut en föreställning väl värd sitt pris, tack lilla T, men ändå. Han var bättre förr. Eller så var jag mer ovetande förr. Hur som. Husgudar ska vara ouppnåeliga. Inte som en osedvanligt trevlig föreläsning i retorik. Jag vill ha mer. Jag vill inte se någon husguds falnande storhet på nära håll. Jag vill ha änglasång och mirakel. Och gärna guldiga solstrålar bakom stora, bubbliga moln.

Det är skillnad på Alvik och Alby. Alby är läskigt. Riktigt läskigt. Jag har aldrig varit där, men det behövs liksom inte. Det är sånt man vet. Ändå. Och nu har jag dessutom fått det bekräftat; Vi skickade hem en patient från sjukhuset igår, en äldre dam. Snälla som vi är, skulle vi beställa en taxi. Under tiden utspelar sig följande konversation;
Tanten - …i Alvik
Sjuksköterskan: - Ja, jag har adressen. Du kan sitta ner och vänta så länge. Hon börjar slå numret
Tanten: - Hörde du? Al-VIK, inte by
Sjuksköterskan: - Nej, jag vet. Alvik

Nu knallar tanten iväg, men vänder sig om efter några meter i korridoren:-Uppfattade ni..? ALVIK, samtidigt som hon stort och tydligt skriver VIK i luften.

Håhå jaja. I Alby vill ingen hamna.

Fick nyss äran att följa med P och hämta ut sitt körkort. Jag tror att jag var snäppet stoltare än han. Nästan så jag skällde ut den stackars postkassörskan för att hon inte gratulerade honom när hon överlämnade den fantastiska, magiska plastbiten med finaste ansiktsbilden. Jag nöjde mig dock med att ge henne onda ögat. Sen bar det av hemåt igen i alldeles lagom takt, i hans alldeles egna bil och jag log stort hela vägen. Lugn, trygg och stabil. Klok och oförskämt snygg. Det är min son det.