Så var det då dags. Att lämna bloggvaggan. Jag packar ihop texter och bilder, ger mig ut på öppnare vatten och beträder ny mark på metro. Häng med du också!

Slapparsöndag. Tv och slösurf i soffan. Framåt eftermiddagen lyfte vi ändå på baken och tog en exotisk resa ut till förortens centrum. Men de tusentals affärerna med ömsom REA- ömsom SALE skyltar blev för överväldigande i åskvärmen. Vi orkade inte. Allt vi vill är att äta. Sagt och gjort. Naturgodis inhandlades i stora lass, med 50 % rabatt. Jag är emot matbeskrivningar, i största allmänhet och vad jag har ätit i synnerhet. Jag hoppas innerligt att ni är ointresserade av vad jag stoppar i munnen. Annars blir jag orolig. Hur som, jag tänkte frångå det nu. Och visa bild på vår tapasbricka. Före och efter.  Som synes var den till belåtenhet.

Dagens fundering: Det är inte ofta, men då och då ser man en sko på motorvägen. Hur hamnar de där, egentligen?

Nu är vi hemma från jakten på osaliga andar i Gamla Stan. Jag måste medge att det var en stor besvikelse. F var inte alls rädd. Inte ens jag blev illa till mods, det säger en hel del. Hade stora förväntningar, men retorisk sett var det ingen höjdare. Inget spökaktigt alls. Ingen historia och ingen inlevelse. Men lite mysigt var det trots allt att vandra genom staden, förklädda till turister. Vi avbröt dock turen innan den var slut, slank in på en pub och tog en stärkande drink inför T-banefärden hem, det läskigaste ikväll... Och kanske, kanske vill F ligga näranära trots uteblivna spöken.

En vålnad glider förbi, mot ljuset, redo att vandra vidare..?

Uppdatering dagen efter;
Mystiska saker under jakten på spöken; Fs mobil stängdes av och startades om ett antal gånger. Teknikspöke?

Och jag hittade denna, oförklarliga, bild i min telefon... Scary.

Vaknade tidigt. Alldeles för tidigt. Men det blir väl så när man är en uttråkad hemmafru som inte lämnar hemmet, förutom för att gå ut med soporna. Men jag fick i alla fall morgonmys. I stora lass. Av Matilda. F snusar och sover fortfarande. Det är bäst att han passar på. I natt lär han inte kunna göra det. Då kommer han vara rädd och ynklig. Tänderna kommer skallra och ögonen vara hårt ihopknipna. Han kommer vara nära till gråt vid minsta ljud och hålla sig näranära mig. Eller. Är det kanske mina egna känslor jag projicerar på honom? Jag börjar känna lite olust i magen… Nu väntar jag bara. På att F ska vakna och på att kvällens läskigheter ska komma.