Jag fick ihop uppsatsen till slut. En lunta på 40 sidor om tolkningar av den ickeverbala kommunikationen. Jag bröt mot de formella reglerna och struntade i radavstånd. Civil olydnad på akademisk nivå. Jag känner mig så rebellisk. Nu är den iallafall godkänd. Det känns bra. Hurra!

Jag borde nu ta tag i genusuppgiften som är kvar. Så jag kan ta ut min examen någon gång. Hur svårt kan det vara och jag skulle kanske till och med bli kompis med CSN igen? Så får det bli; på med genusglasögonen, de röda strumporna och skriva en ultrafeministisk text. En alldeles utmärkt syssla i detta pissväder - vart tog växthuseffekten vägen?

Jag går in för uppsatsen nu. Det är verkligen på tiden och med kniven mot strupen. Natten tillbringades med lexikon, te och ett glödande tangentbord. Trots de goda intentionerna producerades endast 13 sidor uppsats. Ynkligt, ta mig f*n. Klockan 04 kröp jag ner i sängen, ett par svettiga mardrömstimmar senare var det så dags att återgå till biblioteket, i jakt på sista-minuten-litteratur. Dödsångesten hade mina lungor i ett stadigt grepp, hela tiden. I fem timmar satt jag sedan och läste till ögonen började blöda och skrev tills fingrarna kroknade. Deadline för första uppsatsversionen. Den här gången gick det inte vägen. Resultat; 17 sidor. Minimum; 40 sidor. Om jag, via mitt mejl, lyckades manipulera handledaren till att inte ge upp hoppet om mig än, återstår att se. Men Om. Om han låter mig fortsätta så Lovar jag att aldrig, aldrig mer vara ute i sista minuten! Promise.

Idag har det varit uppsatsarbete för hela slanten. Det går bra nu. Förstår inte varför det känns så jobbigt innan jag väl kommer igång. För det är ju kul. Egentligen.

Intervjuad och filmad har jag också blivit för hela slanten. Vad jag ska göra i sommar och den bästa konserten, någonsin. På A) svarade jag jobba; hyra ut mig själv per timme. På B) svarade jag Janet Jackson, och insåg hur gammal jag är, när reporten tittade misstroget på mig. Två sekundersnabba intervjuer utförda av mediestudenter, med kamera och mik i högsta hugg. Jag tog det också som en övning. I mitt actio och pronuntiatio. Jag undrar hur det blev. Kanske som en filmstjärna. Eller kanske som en retoriker. Kanske jag rent av blir bortredigerad. Ingen som någonsin får veta.

Det satt långt inne och tre veckor av uppsatstiden har hunnit gå. I morse letade S och jag litteratur. Gick så där för mig, mest för att jag inte vet vad jag vill och samtidigt var jag grön utav avund på S roliga idé. Jag vill ju skriva om ledare och organisation. Hur mellanchefer kommunicerar. Uppåt och nedåt. Ett alldeles för stort projekt. S har lyckats begränsa sig. Vi strövade bland böcker och magasin. Och jag funderade. Och funderade. Och vips! Snilleblixten slog äntligen ner. Likt Balt, Balt, Baltazar. En uppenbarelse. Jag vet vad jag vill och hoppas att det är genomförbart. Och sanna mina ord. Det kommer bli en uppenbarelse för mänskligheten om jag får som jag vill. Jag kanske rent utav kan bota arbetslöshet. Det är stora grejer på gång. Håll tummarna för att handledaren förstår min storhet.

Jaa, just det. Hämtade ut seminarieuppgiften idag. Ett VG. Jag dömdes inte för plagiat och latheten straffades inte. Det går bra nu.

Kvällen bestod av läskigheter. Mord och tvättstuga. Men inget direkt samband, förutom att mordet berättades i detalj från Mp3spelaren medan jag vek väldoftande, ren tvätt i den dammiga snusktvättstugan. Jag är inte riktigt klar med polisutredningen kring Anna Lindh-mordet, så jag övar simultanförmågan genom att både läsa och lyssna på den. Rörigt. Men det är så min hjärna har det. Rörigt. ”Ett stycke nutidshistoria väl värd att studera”. Problemet är att jag inte riktigt vet vad det är som bör studeras. Polisens internkommunikation? Statssekreterarens roll? Media? Eller kanske hur man utreder. För inte är det väl av ren lusta som den ska reciteras och dissekeras?

Jo. Tentan lämnades in i tid. Och det utan hallontårta. Orden växte i en rasande takt, allteftersom tiden rann ut. Som planerat. På sekunden sändes så mitt alster i väg för bedömning. Inte att rekommendera. I två års tid har vi lärt oss att omarbeta och genomarbeta texter. Och omarbeta igen. Ändå sitter jag i sista stund och hinner knappt korrläsa. Nej, till nästa delkurs ska jag bättra mig. Ligga steget före. Så får det bli. Nu borde jag ligga i sängen. Men ska ta en uppfriskade solskens-morgonpromenad. Det är dags för nya steg i mitt liv. För att ligga steget före krävs det att frisk luft i lungorna och solsken i blick. En o annan bit hallontårta i magen skadar nog inte heller.

Nä. Hemtentan funkar inte. Har ingen lust. Ingen motivation. Och snart ingen tid. Deadlinen, som brukar vara min bästa vän, kryper allt närmare. Jag har fått ihop 272 ord. Dom är inte ens bra. Jag vill ha Hallonmoussetårta. Inte Tenta. Färska hallon, formade i ett hjärta. Då skulle jag bli glad. Och motiverad. Då skulle jag säkert kunna analysera, in i minsta detalj, ända tills solen går upp. Få ordning på genus och persona. Någon..?

Idag var det första skoldagen, i morgon är det avslutning. Den nya terminen börjar på tisdag. Här går det undan.

Dagen har varit fröjdsam. Projektrapportredovisningar på löpande band. Och utvärdering. Och förberedelser inför morgondagens opponering. Jag har växt med uppgiften. Har ingen större opponeringsskräck längre och min respondentfobi börjar ge med sig. Kanske är det kamrat Jis förtjänst, jag gillar hans inställning till härligheten som komma skall; Jag tycker vi ska vara snälla mot varandra. Det är en god tanke. Minsann.

Två hela sidor har jag fått ihop med konstruktiv kritik. Inte dåligt. Allt löser sig med en deadline. Nu är frågan hur jag ska hinna med på de fjuttiga minuter jag får stå i rampljuset. Men det löser sig nog. Jag har en sällsamt snabb tunga ibland.