På lördag ska vi bowla. Jag och F mot I och hennes J. Mycket står på spel. Jag vill gärna vinna och har därmed inte avslöjat att F har ett förflutet som proffs. Jo, det är sant. Man Kan tävla i kasta-klot-på-käglor. På riktigt. När jag träffade F trodde jag att det bara var en dricka-öl-aktivitet. Men icke. Man spelar på fullt allvar. Och på fullt allvar var det tänkt att bli om dagarna två. Men kanske borde vi tänka om. Det har nämligen visat sig vara livsfarligt. Man kan dö på banan. Krossad. Jag som bara ville känna segerns sötma och se de andra förnedras. Nu vågar jag inte. Och jag skäms att jag har raljerat över F och hans hobby. Insåg inte riskerna. F´låt F, men jag talade i oförstånd. Vi får hitta på något lugnare. Pulkatävling i Hammarbybacken kanske.

Min hjärna är splittrad. Och förvirrad. En del ska analysera Schyman. Lyssna, för att förstå hur hon tänker. Tänket ska bli utgångspunk för ett metonymiskt tal. Och en stilanalys. En annan del av min hjärna ska samtidigt sätta sig in i kommunikationen kring mordet på Anna Lind. En avhandling på många, många sidor. Kriskommunikation och medier. Allt detta till ackompanjemang av Oscarsgalan. Och Linda Rosing. Och lite mys med F. Min hjärna vill ha sportlov. Och jag med den.

Det var på tiden. Äntligen blir mannen av folket Prins och vår Prinsessa får ett drömbröllop. Vi. Vi får det stiligaste kungaparet. Någonsin. Jo. Furst Rainier och Grace Kelly var också stiliga, men inget riktigt kungapar. Och allt detta fantastiska på självaste semledagen! Det får bli en extra semla. Eller kanske en prinsesstårta. Som efterrätt. Länge leve monarkin. Och kärleken. Hipp, hipp Huurrraa!

Jag har varit i skolan idag. Läst i morgondagens seminariebok. Det gäller som sagt att ligga steget före. Jag tycker om boken Talskrivaren, inte för att det var så mycket nytt i den, utan mer för att den bekräftar det jag redan kan. Jag har alltså lärt mig något. De senaste veckorna har jag haft starka tvivel. Undrat vad jag ska bli. Vad jag ska använda utbildningen till. Kanske det bästa varit att stanna kvar på sjukhuset. Där var jag trygg. Där hade jag min identitet. Var och hade. Nu är det snart slut. För vi är ju våra jobb. Det första vi frågar en ny bekantskap, efter att vi presenterat oss, är vad de har för yrke. Bildar oss en uppfattning utifrån det. Mitt svar är; ”Jag pluggar, jag är bara tjänstledig, annars...” Som att om det vore något fult och skamset jag höll på med. Eller ännu värre. Identitetslös. Jag vet inte vad jag är. Inte vem jag är.

Men Talskrivaren gjorde mig glad. Nyttiga tips till talskrivaren under skrivprocessen; Promenera, arbeta ett par timmar, promenera, se dig omkring, dagdröm, sov middag och läs mycket. Jag tycker det verkar ganska trivsamt. Något jag kan identifiera mig med. Söndagsskolan öppnade mina ögon och gav mig en uppenbarelse. Som det sig bör. Talskrivare.

Jo. Tentan lämnades in i tid. Och det utan hallontårta. Orden växte i en rasande takt, allteftersom tiden rann ut. Som planerat. På sekunden sändes så mitt alster i väg för bedömning. Inte att rekommendera. I två års tid har vi lärt oss att omarbeta och genomarbeta texter. Och omarbeta igen. Ändå sitter jag i sista stund och hinner knappt korrläsa. Nej, till nästa delkurs ska jag bättra mig. Ligga steget före. Så får det bli. Nu borde jag ligga i sängen. Men ska ta en uppfriskade solskens-morgonpromenad. Det är dags för nya steg i mitt liv. För att ligga steget före krävs det att frisk luft i lungorna och solsken i blick. En o annan bit hallontårta i magen skadar nog inte heller.

Nä. Hemtentan funkar inte. Har ingen lust. Ingen motivation. Och snart ingen tid. Deadlinen, som brukar vara min bästa vän, kryper allt närmare. Jag har fått ihop 272 ord. Dom är inte ens bra. Jag vill ha Hallonmoussetårta. Inte Tenta. Färska hallon, formade i ett hjärta. Då skulle jag bli glad. Och motiverad. Då skulle jag säkert kunna analysera, in i minsta detalj, ända tills solen går upp. Få ordning på genus och persona. Någon..?

Tro det eller ej men jag har fått en ny dator. En brand new. Som han sa, säljaren. Stolt. Precis som om det var hans egen snabba idé och enkla lösning. Det har bara tagit 38 dagar, 5 butiksbesök, 8 timmar i telefon och 352 ”Tack för att du väntar” att få den trasiga ersatt. Tack så mycket. Jättesnällt att ge mig en brand new. Verkligen.

Nu kan jag äntligen ta tag i mitt liv igen. Det första på listan är att få ihop hemtentan imorgon; Genus. Palin och Obama. De tre skola bliva ett. Nummer två på listan är biljetter till Pink. Äntligen. Den 10 november är hon här. Kärleken och jag ska stå på första parkett, ömsom rysa och ömsom hojta. Men allra mest ska vi njuta. Av varandra. Och av Pink. Just nu njuter jag av att ha en brand new, fungerande dator

Jag jobbade igår. Dagen var ju ändå redan förstörd. Klockan 15 inställde jag mig på sjukhuset. Jag kände mig till en början ganska liten. Minsta bussarongstolek var 90-100 kg. Ett stort vitt tält. Litenhetskänslan förbyttes dock snart mot dags-att-hetsbanta, för byxorna var till människor med en längd på 165-175 cm som väger mellan 50 och 60 kilo. Detta var hela utbudet på kläder. Men. Hur var det tänkt? Hur är deras bild av vikarien? Det fick jag snart veta.

Jag började mitt pass med att hälsa på patienterna, redan i rum nummer två fick jag frågan om jag ”bara jobbade extra”. Något som inte kunde förnekas, men hur visste patienten det? Samtidigt som jag nonchalant hänger stetoskopet runt halsen intar jag nämligen den professionella rollen som Syster God. Ända ut i de kortklippta, omålade fingerspetsarna.

Kläderna avslöjade mig. Ethos. Allt kommunicerar. En av retorikens enkla grunder. Det var inte det att kläderna var illa anpassande till mig, utan att ordinarie personal, klädde sig i röd överdel, medan vikarierna kändes igen på den oskyldigt vita beklädnaden. Detta enligt patienten för att de lättare ska veta vilka de kan ställa sina frågor till. Kanske inte hela sanningen, men dock en tolkning av systemet. ”Vitklädd =fara” ”Rödklädd =trygghet”

Hejsan hoppsan. Segregation i dess oskyldigaste form? Hur påverkas arbetsmiljön? Ökas gemenskapen mellan den fasta personalen, på vikariernas bekostnad?  Och gör den inhyrda personalen ett bra jobb, när de utpekas som mindre vetande? Många frågor väcktes hos mig. Kanske något uppslag till den nalkande uppsatsen. Lite mindre. Som tur är, vet jag vad jag kan och gick därifrån med ett betydligt högre sekundärt ethos, än vad de primärt ville ge mig. Deras bild av vikarier är skev. Det visar de genom kläderna. Både med storlek och med färg.