Jag vet inte om ni sett det. Jag vet inte om jag är stolt. Eller paranoid. Liza Marklund citerade mig i gårdagens DN; "Gömda är Mias sanning". Sedan babblade hon om objektivitet. Två själar, en tanke… eller? Scary. Men det är nog mer en mix av tillfällighet och analytisk förmåga. Jag förstår vad saker handlar om. Helt klart.

Jag saknar min dator. Jag saknar att skriva. Den är på intensivvård. Kanske överlever den, kanske inte. Jag vet inte.

Sötaste A tror att Kamerun är en hundras. Det är tokigt. Och gulligt.

Läkare sägs ha sprängt i Lets-dance-Mojjes kärl. Det är tokigt. Och fel. Man pumpar upp en ballong som trycker förträngningen mot kärlväggen, så blodet kommer förbi. Det sprängs varken på Karolinska eller på något annat sjukhus. Inte i Sverige i alla fall.

Möjligtvis i Gaza. Det är definitivt fel. Och allvarligt.

Idag var det första skoldagen, i morgon är det avslutning. Den nya terminen börjar på tisdag. Här går det undan.

Dagen har varit fröjdsam. Projektrapportredovisningar på löpande band. Och utvärdering. Och förberedelser inför morgondagens opponering. Jag har växt med uppgiften. Har ingen större opponeringsskräck längre och min respondentfobi börjar ge med sig. Kanske är det kamrat Jis förtjänst, jag gillar hans inställning till härligheten som komma skall; Jag tycker vi ska vara snälla mot varandra. Det är en god tanke. Minsann.

Två hela sidor har jag fått ihop med konstruktiv kritik. Inte dåligt. Allt löser sig med en deadline. Nu är frågan hur jag ska hinna med på de fjuttiga minuter jag får stå i rampljuset. Men det löser sig nog. Jag har en sällsamt snabb tunga ibland.

Det är underligt, det här med dofter. Att doftminnen kan vara så starka. Påminna om svunna tider. Påminna om sådant som sedan länge är glömt. Både gott och ont. Märkligt.

F luktar gott. När han doftar svagt av Dieselparfym, då blir jag lycklig. Det är så mycket F det kan bli. Han fick en ny lukt i julklapp. En god lukt. Men den luktar någon annan. Intrycken krockar i hjärnan. Jag vet att det är min F, men det luktar annorlunda. Inte heller kan han använda min vän Ds lukt. Det blir också fel. Kanske kan jag vänja mig.

Liza Marklunds Gömda har blivit granskad av Monica Antonsson, som påstår att allt är en stor bluff. Ingenting är sant. Eller nästan ingenting i alla fall.

Grejen är att Marklund kallar sin bok ”en sann berättelse”

Jag har inte läst Antonssons bok, men jag har läst Gömda. Recensionerna är ganska enhälliga. Den är älskad. Och Marklund har blivit både hyllad och rik på kuppen. Allt borde vara frid och fröjd; Marklund lyckas förmedla känsla i boken och läsarna lyckas identifiera - och engagera sig med bokens huvudperson.

Den har till och med fått misshandlade kvinnor att lämna sina män, män med svarta ögon och män med blåa ögon. Allt borde vara frid och fröjd. Alla borde vara nöjda. Sändare och mottagare.

Men nu rasar läsarna. Den är inte sann. Men. Vems sanning är det som skildras? Har Marklund gått ut med att det skulle vara en objektiv sanning som skildras? Har jag missat något? Blir boken sämre för att den inte presenterar ren fakta? Det är Mias sanning som skildras, tolkad av Marklund. Hon är skicklig och det är hennes jobb att få oss att läsa. Hon lyckas och hon skapar debatt. Kanske har hon räddat en och annan misshandlad kvinnas liv på köpet.

ABs skribent menar att vi inte känt med bokens huvudperson, om vi fått veta sanningen; att Mia var ett socialfall, kanske, kanske inte. Det borde öppna våra ögon. Visst borde vi bry oss lika mycket, vare sig Mia jobbar på bank eller inte.

Pui. Det var skönt att rensa hjärnan från opponeringstvångstankar en stund. Nu ska jag vara tyst och iakttagande igen.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article4158993.ab

Tänkte njuta i dagarna tre av ledighet. Kändes liksom som det behövdes efter datakrasch och fältstudier. Stress och panik. Men ledigheten fick ett abrupt avslut. Opponeringsschemat skriker med svarta bokstäver; Konstruktiv kritik.

Varför är det bra? Vad kan göras bättre? Vad skulle gjorts istället? Och hur? Helvete. Det är värre att opponera än skriva själva studien… Dessutom får jag ont i magen av att vara respondent.  Försvara mitt jobb, eller bristen på jobb. Jag vill inte. Jag vill njuta i dagarna tre.

Min kärlek borde hyllas. Och få en medalj.

Han skaffade en dosa som räddade mina dokument i datorn. Mitt liv kan fortsätta. Och även mina studier. Förhoppningsvis. Lämnade in fältstudien idag. En befrielse.

Tack F. Och tack alla datanördar som gjorde det möjligt. Tacksamhet i evinnerlighet. Amen.

Min lilla dator har kraschat. På riktigt. Och mitt liv med den. Trodde inte sånt hände i verkliga livet. Att det bara var en skröna. Okey att datorn kan ha ett eget liv ibland, göra som den vill, men bara dö. Helt plötsligt. Utan förvarning. Det är inte fair. Jag har alla skolarbeten där. Fältstudien ska publiceras i morgon. Åtta veckors slit. Otal analyser. ”Jo, alltså… min dator kraschade igår, så jag kunde inte lägga ut studien på webben, eller skriva ut den, lixom”. Ser hur handledaren sakta och tydligt ritar ett stort rött IG på ett tomt ark. Nä. Mitt liv är över. Mitt skolliv. Allt för en liten dators död.