Idag har vi shoppat. Dyra presenter förpackade i glittriga omslag och tjusiga krussidullsnören. Mycket vackert. Lillprins fyller 16 år på tisdag. Så det vankas storslaget firande, med tårta och raketer. Överst på önskelistan står övningskörning. Men det får vänta ett par år. Herregud, hans mamma har ju inte ens ett körkort. Nån ordning på torpet måste det vara. Så det får bli kläder och leksaker för hela slanten. Han är ju trots allt en lillprins och såna leker. Inte kör bil.

Nu degar vi i soffan, framför romantisk film på tv, chips och varsin dator. Socialt familjeliv på högsta nivå. Men det ska bli ändring, har beställt träningskläder och cykelpass. Dags att nyttja min egen present, den är dock utan glitter och krussiduller men med svett, slit och pippilotter istället.

Dagens måste; Alex Schulmans blogg, tårarna sprutar och mascaran rinner, när grannen lånar toalettpapper. Han gör världen en aning gladare, Alex Schulman.

Annika Östberg kommer ”hem” till Sverige. Efter 28 år i fängelse blir hon släppt efter en dom för medhjälp till mord på en polis. Hon är född 1954, redan på det glada 60-talet flyttade hon med sin mamma till drömmarnas land. Det gick inte som det var tänkt. Men nu kommer hon ”hem”. Utifrån det jag vet om fallet tycker jag att hon gott och väl sonat sitt brott bakom lås och bom och hon är välkommen till Sverige. Men kan ändå inte låta bli att undra om Sverige hade varit hemma, om inte fängelsestraffet funnits… Att få ett tidsbegränsat straff borde självklart vara en mänsklig rättighet. Att åtminstone ha ett hopp, något att sträva efter. Att veta när man blir fri. För Östberg blir Sverige det hoppet och förhoppningsvis kommer hon släppas inom en mycket snar framtid.

För Dawit Isaak och hans familj är ovissheten större än något annat, han har varit fängslad i åtta år i Eritrea, åtta år är ingenting i jämförelse med Österberg kan tyckas, men mot Isaak finns det inte ens en brottsmisstanke formulerad. Inget åtal och ingen rättegång. För Isaak är Sverige hemma. I Sverige väntar hans familj, yngsta barnet har hunnit bli 10 år. För Isaak borde Sverige vara hoppet för att släppas ur sitt fängelse, men jag vet inte om det är så. Jag vet inte varför det tagit så lång tid. Och jag kan inte låta bli att fundera på om det finns en skillnad i att vara född i Sverige, men haft sitt liv utomlands och att vara född utomlands och ha sitt liv i Sverige, när man behöver hjälp…

Åsså funderar jag på hur det var för "greklands-Calle" både född och uppvuxen här...

Ickenyheten slås upp i dagens Wendela; ”Roliga killar får allt”

När F och jag var på det vackraste av bröllop nyligen, blev han presenterad enligt följande i programmet; ”En sinnessjukt rolig galning som förmodligen har ett par kablar felkopplade. Skulle med föga ansträngning få upp stämningen på en vaka…” Ja. Och där satt han. Med mig. F är alltså ett ypperligt och levande bevis på den teorin. Och jag följer tydligt majoriteten i undersökningen. Att han är rolig får mig att tro att han är både intelligent och ärlig. Hua. Han kanske bara manipulerar mig. Utnyttjar sin humor för att få mig att tro att han är smart. Fast å andra sidan utnyttjar jag min smarthet till att få honom att tro att jag är rolig. Så det kanske går jämnt upp.

Och för att unvika eventuella missförstånd så vill jag bara klargöra att jag faktiskt inte enbart tog honom för hans humor, intelligens och ärlighet. Han är ung, snygg och två meter lång också.

På lördag ska vi bowla. Jag och F mot I och hennes J. Mycket står på spel. Jag vill gärna vinna och har därmed inte avslöjat att F har ett förflutet som proffs. Jo, det är sant. Man Kan tävla i kasta-klot-på-käglor. På riktigt. När jag träffade F trodde jag att det bara var en dricka-öl-aktivitet. Men icke. Man spelar på fullt allvar. Och på fullt allvar var det tänkt att bli om dagarna två. Men kanske borde vi tänka om. Det har nämligen visat sig vara livsfarligt. Man kan dö på banan. Krossad. Jag som bara ville känna segerns sötma och se de andra förnedras. Nu vågar jag inte. Och jag skäms att jag har raljerat över F och hans hobby. Insåg inte riskerna. F´låt F, men jag talade i oförstånd. Vi får hitta på något lugnare. Pulkatävling i Hammarbybacken kanske.

Tro det eller ej men jag har fått en ny dator. En brand new. Som han sa, säljaren. Stolt. Precis som om det var hans egen snabba idé och enkla lösning. Det har bara tagit 38 dagar, 5 butiksbesök, 8 timmar i telefon och 352 ”Tack för att du väntar” att få den trasiga ersatt. Tack så mycket. Jättesnällt att ge mig en brand new. Verkligen.

Nu kan jag äntligen ta tag i mitt liv igen. Det första på listan är att få ihop hemtentan imorgon; Genus. Palin och Obama. De tre skola bliva ett. Nummer två på listan är biljetter till Pink. Äntligen. Den 10 november är hon här. Kärleken och jag ska stå på första parkett, ömsom rysa och ömsom hojta. Men allra mest ska vi njuta. Av varandra. Och av Pink. Just nu njuter jag av att ha en brand new, fungerande dator

Jag vet inte om ni sett det. Jag vet inte om jag är stolt. Eller paranoid. Liza Marklund citerade mig i gårdagens DN; "Gömda är Mias sanning". Sedan babblade hon om objektivitet. Två själar, en tanke… eller? Scary. Men det är nog mer en mix av tillfällighet och analytisk förmåga. Jag förstår vad saker handlar om. Helt klart.

Jag saknar min dator. Jag saknar att skriva. Den är på intensivvård. Kanske överlever den, kanske inte. Jag vet inte.

Liza Marklunds Gömda har blivit granskad av Monica Antonsson, som påstår att allt är en stor bluff. Ingenting är sant. Eller nästan ingenting i alla fall.

Grejen är att Marklund kallar sin bok ”en sann berättelse”

Jag har inte läst Antonssons bok, men jag har läst Gömda. Recensionerna är ganska enhälliga. Den är älskad. Och Marklund har blivit både hyllad och rik på kuppen. Allt borde vara frid och fröjd; Marklund lyckas förmedla känsla i boken och läsarna lyckas identifiera - och engagera sig med bokens huvudperson.

Den har till och med fått misshandlade kvinnor att lämna sina män, män med svarta ögon och män med blåa ögon. Allt borde vara frid och fröjd. Alla borde vara nöjda. Sändare och mottagare.

Men nu rasar läsarna. Den är inte sann. Men. Vems sanning är det som skildras? Har Marklund gått ut med att det skulle vara en objektiv sanning som skildras? Har jag missat något? Blir boken sämre för att den inte presenterar ren fakta? Det är Mias sanning som skildras, tolkad av Marklund. Hon är skicklig och det är hennes jobb att få oss att läsa. Hon lyckas och hon skapar debatt. Kanske har hon räddat en och annan misshandlad kvinnas liv på köpet.

ABs skribent menar att vi inte känt med bokens huvudperson, om vi fått veta sanningen; att Mia var ett socialfall, kanske, kanske inte. Det borde öppna våra ögon. Visst borde vi bry oss lika mycket, vare sig Mia jobbar på bank eller inte.

Pui. Det var skönt att rensa hjärnan från opponeringstvångstankar en stund. Nu ska jag vara tyst och iakttagande igen.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article4158993.ab