Inte nog med att jag är en uttråkad hemmafru. Jag har ett problemfyllt äktenskap att vänta också.

Kärlek vid första ögonkastet slutar i katastrof – det står att läsa i dagens tidning. Fast. Kärlek vid första ögonkastet kanske det inte var. Mer ett stillsamt konstaterande; honom kommer jag vara tillsammans med. Innan vi ens hade pratat. Ibland är det bara sånt man vet. Liksom.

Men å andra sidan är jag en mästare att tolka ickeverbala budskap och läsa av människor. Så jag klappar mig själv på axeln och gratulerar till att jag prickade in hela listan som krävs för att det ska fungera: snällhet, optimism, mod, lojalitet, tolerans, flexibilitet, humor, ärlighet, intelligens – och skönhet.

Vissa dygder är dock mer framträdande än andra och några går i skov. Men allt finns. Så det kanske löser sig ändå. Tack F.

Jag har inget att göra. Jag är en uttråkad hemmafru. Efter morgonträningen med Carmen tittar jag på mina medsystrar; hemmafruarna i Orange County. Fast. Livet over there skiljer sig rätt hårt från livet i Enskede. Så jag kände ingen direkt gemenskap. Tyvärr. Jag tog istället en bok, Futuristen, och la mig i solstolen i trädgården. Jag önskar mig en pool. Och en sval paraplydrink att sippa på. Boken är ovanligt dåligt skriven, orkade bara ett par sidor. In för att bädda och diska. Slog sönder ett glas.

Livet som hemmafru passar mig inte alls.

Sommaren är tillbaka! Förhoppningsvis kommer den att stanna längre än två dagar denna gång. Men inte har jag njutit av solen. Nä. Jag har varit inne hela dagen och storstädat. Inte av vilja utan av tvång. Jag har tappat bort min bankdosa och är i akut behov av den. Så soffor, mattor och allt annat har fått en grundlig genomgång. Med tanke på hur mycket katthår jag sugit upp idag är det märkligt att Matilda inte har förvandlats till en nakenkatt.

Rummet är nu ommöblerat och skinande rent. Men dosan fattas mig fortfarande. Var fan kan den vara?

Under-soffan-fynd; ett antal papperbollar, två julgranskulor, godispapper, fyra hårnålar och ett svart hårspänne, kattleksaker, ett frimärke, två post-it lappar, en tom vattenflaska, snusdosa och en liten skruv. Okej. En hel del damm också.

Men jag har städat förr. Jag lovar.

Jag har nu hört det med egna öron. Språkutvecklingen. Ett litet ord för mänskligheten, ett stort ord för jämställdheten. Jag erkänner villigt att jag var emot det från början men har med tiden vant mig.

Småflickor har aldrig haft ett bra ord för sitt kön. Jag har varit tacksam över att jag haft söner när det kommit till det anatomiska, även om frågan har kommit upp, vad tjejer har, så har ingen större möda behövts läggas ner på det. Något som gjort mig till medbrottslig i att konservera språket.

Men nu. Nu börjar kanske äntligen verkligheten komma ifatt oss. Tusentals år efter pojkarna har flickorna fått ett fungerande ord. Jag har nu hört det med egna öron.

Besökte i helgen en offentlig toalett, av typen små bås - öppet vid golv och tak - alltså väldigt tjuvlyssnarvänligt. Jag hör en flicka småprata med en kvinna på en toalett, de pratar om vad de ska göra senare på dagen. Plötsligt avbryts samtalet av ett ljudligt:

-          Jag såg din snippa!

-          Haha ha, vad sa du?

-          Jag såg din snippa.

-          Ojdå.

Vi som väntade log mot varandra, någon fnissade. Leenden blandade av frihet och stolthet. Och kanske ett fniss av lite skam. Frihet och stolthet att kunna sätta ord på sin egen kropp samtidigt som det var lite pinsamt att hon sagt det tidigare onämnbara. I den stunden tog den lilla flickan ett steg åt oss alla mot ett mer jämställt land. Tack RFSU, svenska akademin och förskolepersonal. Och den lilla flickan. Nu har jag med egna öron hört vad ett litet ord kan göra för en nödig kö.

Jag är mörkrädd. Eller, jag är inte rädd för mörkret. Utan för det som kan gömma sig där. Men ibland blir jag rädd trots att det inte är mörkt. Som nu. Den läskigaste film jag någonsin sett är Psyko. Från 70-talet. Innan jag såg den var jag kaxig som få, jag menar, hur läskig kan en sån gammal film vara?  Väldigt. Jag sov med alla lampor tända, fullt påklädd flera nätter i rad. (För ungefär tre år sedan) Nu för tiden blir jag rädd bara jag tänker på den.

Thomas Prusik– Parkin, som spelade sin döda mamma, påminner mig om den filmen. Mycket. Och jag funderar på att väcka Matilda och J så jag slipper sitta här i solskenet, ensam, och tänka på armen i slutscenen…

P.S Här tänkte jag lägga upp en bild på Norman Bates, men, jag får en fruktansvärt obehaglig känsla i magen. Så jag struntar helt enkelt i det.

Oj.oj.oj Jag är inte ensam om att skämmas idag. Ledamoten Ewa Larsson skäms också. Polisen tog henne idag. För att hon hade fel tröja på sig vid ett riksdagsmöte. Jag visste inte att det var ett brott mot demokratin att visa sin åsikt med en t-shirt. Jag borde ha lyssnat bättre under samhällskunskapslektionerna. Den saken är helt klar. Jag kommer nästan bara ihåg att vi diskuterade yttrandefrihet och kanske lite planekonomi. 

Undra vad jag hade på mig när jag besökte riksdagen… antagligen något neutralt och passande. Å andra sidan har jag inte så många t-shirts med coola budskap...

Jag kunde inte hitta genusglasögonen igår, så jag har istället ägnat dagen åt livsåskådning. Flummigt värre. Och militärbaserat. En kombo som, i min hjärna, inte fungerar så bra ihop. Militärer kommer med korta, klara kommandon. Inte med olika teorier kring etik och moral. Men. Mitt i studierna kom en fin överraskning.

F kom hem tidigt och med sig hade han belöningar och presenter. Bara för att jag skrivit en godkänd kandidatuppsats. Finaste ringen, med tre rader (45st) gnistrande diamanter, och ett lagom långt halsband med ett hjärta av silver. Jag tror jag ska skriva uppsats fler gånger.

P. S Idag spolade jag ner en bomullsrondell med nagellacksborttagning i toaletten. Jag skäms och har ångest. Men solen kom fram. Så den fyllde sitt syfte. Konsekvensetik.

Jag fick ihop uppsatsen till slut. En lunta på 40 sidor om tolkningar av den ickeverbala kommunikationen. Jag bröt mot de formella reglerna och struntade i radavstånd. Civil olydnad på akademisk nivå. Jag känner mig så rebellisk. Nu är den iallafall godkänd. Det känns bra. Hurra!

Jag borde nu ta tag i genusuppgiften som är kvar. Så jag kan ta ut min examen någon gång. Hur svårt kan det vara och jag skulle kanske till och med bli kompis med CSN igen? Så får det bli; på med genusglasögonen, de röda strumporna och skriva en ultrafeministisk text. En alldeles utmärkt syssla i detta pissväder - vart tog växthuseffekten vägen?