Jag jobbade igår. Dagen var ju ändå redan förstörd. Klockan 15 inställde jag mig på sjukhuset. Jag kände mig till en början ganska liten. Minsta bussarongstolek var 90-100 kg. Ett stort vitt tält. Litenhetskänslan förbyttes dock snart mot dags-att-hetsbanta, för byxorna var till människor med en längd på 165-175 cm som väger mellan 50 och 60 kilo. Detta var hela utbudet på kläder. Men. Hur var det tänkt? Hur är deras bild av vikarien? Det fick jag snart veta.

Jag började mitt pass med att hälsa på patienterna, redan i rum nummer två fick jag frågan om jag ”bara jobbade extra”. Något som inte kunde förnekas, men hur visste patienten det? Samtidigt som jag nonchalant hänger stetoskopet runt halsen intar jag nämligen den professionella rollen som Syster God. Ända ut i de kortklippta, omålade fingerspetsarna.

Kläderna avslöjade mig. Ethos. Allt kommunicerar. En av retorikens enkla grunder. Det var inte det att kläderna var illa anpassande till mig, utan att ordinarie personal, klädde sig i röd överdel, medan vikarierna kändes igen på den oskyldigt vita beklädnaden. Detta enligt patienten för att de lättare ska veta vilka de kan ställa sina frågor till. Kanske inte hela sanningen, men dock en tolkning av systemet. ”Vitklädd =fara” ”Rödklädd =trygghet”

Hejsan hoppsan. Segregation i dess oskyldigaste form? Hur påverkas arbetsmiljön? Ökas gemenskapen mellan den fasta personalen, på vikariernas bekostnad?  Och gör den inhyrda personalen ett bra jobb, när de utpekas som mindre vetande? Många frågor väcktes hos mig. Kanske något uppslag till den nalkande uppsatsen. Lite mindre. Som tur är, vet jag vad jag kan och gick därifrån med ett betydligt högre sekundärt ethos, än vad de primärt ville ge mig. Deras bild av vikarier är skev. Det visar de genom kläderna. Både med storlek och med färg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Grand en tisdagskväll. Vardagslyx. Och ett paradis för tjuvlyssnare.   Mina bargrannar skorrade på skånska. Kusin 1 berättade om den lyxiga toaletten; ”Allt är i marmor, stora blomsterarrangemang och såna stolar du vet, såna utan arrrms...

   Jag har en del kvar innan förberedelserna till mitt första fetavlönade uppdrag som Retorikkonsult är fullbordat. Men. Man blir trött av läsande, tänkande och tyckande. Fast nu är det tydligen färdigarbetat för ikväll. Matildas budskap går fram. ...

... för att man ska bli glad. Som idag. Jag gick bakom en barnvagnsmamma, som även hade ett barn modell större.  De småpratade. Som man bör. Och jag tjuvlyssnade. Som man bör. Rätt som det är säger mamman; gånger kallas också för division. Jag h...

  Jag kan en hel del saker. Vissa är jag till och med bra på. Men ibland är det enkla svårt. Jag kan inte lära mig bygga ihop vår perkolator. Kaffekokarskit. Den består av fem delar. Hur svårt kan det vara? Jag som är mästare på IKEAmöbler. Ibla...

Så var det då dags. Att lämna bloggvaggan. Jag packar ihop texter och bilder, ger mig ut på öppnare vatten och beträder ny mark på metro. Häng med du också! ...