När jag för ett par år sedan struntade i min intuition och såg Frostbiten lovade jag mig själv och hela världen att aldrig, aldrig någonsin se en svensk, eller osvensk för den delen, vampyrfilm, igen. Men som vi vet är tiden förlåtande och ikväll var det åter dags. Låt den rätte komma in. Nej. Låt den inte komma in. Häng silverkors och vitlök i dörrhålet. Låt solens strålar strila. En vampyrfilm kan aldrig, aldrig någonsin bli bra. Hade stora förväntningar, men blev inte ens irriterad på tekniska avbrott. Det är illa.

Men inget ont som inte har något gott med sig; mys med F, popcorn med artificiell smörsmak och nya biljetter. Biljetter som ska förvaltas väl. Låt den rätte komma in, men med värme och utan blodsmak i munnen.