Liza Marklunds Gömda har blivit granskad av Monica Antonsson, som påstår att allt är en stor bluff. Ingenting är sant. Eller nästan ingenting i alla fall.

Grejen är att Marklund kallar sin bok ”en sann berättelse”

Jag har inte läst Antonssons bok, men jag har läst Gömda. Recensionerna är ganska enhälliga. Den är älskad. Och Marklund har blivit både hyllad och rik på kuppen. Allt borde vara frid och fröjd; Marklund lyckas förmedla känsla i boken och läsarna lyckas identifiera - och engagera sig med bokens huvudperson.

Den har till och med fått misshandlade kvinnor att lämna sina män, män med svarta ögon och män med blåa ögon. Allt borde vara frid och fröjd. Alla borde vara nöjda. Sändare och mottagare.

Men nu rasar läsarna. Den är inte sann. Men. Vems sanning är det som skildras? Har Marklund gått ut med att det skulle vara en objektiv sanning som skildras? Har jag missat något? Blir boken sämre för att den inte presenterar ren fakta? Det är Mias sanning som skildras, tolkad av Marklund. Hon är skicklig och det är hennes jobb att få oss att läsa. Hon lyckas och hon skapar debatt. Kanske har hon räddat en och annan misshandlad kvinnas liv på köpet.

ABs skribent menar att vi inte känt med bokens huvudperson, om vi fått veta sanningen; att Mia var ett socialfall, kanske, kanske inte. Det borde öppna våra ögon. Visst borde vi bry oss lika mycket, vare sig Mia jobbar på bank eller inte.

Pui. Det var skönt att rensa hjärnan från opponeringstvångstankar en stund. Nu ska jag vara tyst och iakttagande igen.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article4158993.ab

Tänkte njuta i dagarna tre av ledighet. Kändes liksom som det behövdes efter datakrasch och fältstudier. Stress och panik. Men ledigheten fick ett abrupt avslut. Opponeringsschemat skriker med svarta bokstäver; Konstruktiv kritik.

Varför är det bra? Vad kan göras bättre? Vad skulle gjorts istället? Och hur? Helvete. Det är värre att opponera än skriva själva studien… Dessutom får jag ont i magen av att vara respondent.  Försvara mitt jobb, eller bristen på jobb. Jag vill inte. Jag vill njuta i dagarna tre.