Idag var jag med om en mors värsta mardröm. En av dem.
Läraren ringde när jag satt på bussen och berättade att J svimmat, slagit i huvudet och var på väg till sjukhuset, i ambulans. Paniken bubblade i magen.

Vad hade hänt och varför svimmade han?

Ringde genast F som i ett svep lämnade jobbet och mötte upp mig. Vi hann till skolan innan ambulansen kom. Väl på plats rabblade jag upp alla syster-akut-frågor till J som nu kvicknat till. Jag skyller på chocken och försvarar mig med att jag var mycket, mycket mer omhändertagande än mot mina patienter. Och då är jag ändå Syster God.

Hursom, det blev ambulansfärd. Och diverse undersökningar och lagande av ögonbryn. Sen fick vi bege oss hem. Jesper med en saftig blåtira och jag med lättat sinne.

Väl hemma bröt paniken ut ännu en gång. Fältstudien som skulle vara inlämnad kl 14 var både försenad och borta! Panik! Bombarderade min kära kamrats telefon med ömsom vädjan och ömsom hot. Det gav resultat, för även om jag inte lyckats spara den på datorn, så hade jag i alla fall mejlat rapporten till henne. Så hon räddade mig. Eller oss. Hoppas att vi får handledning i morgon trots den sena inlämningen.