Nu har det hänt. Den ondskefulla sjukan har tagit även F. Han har ingen röst, det är så det börjar. Vi har ett stort problem; vem ska nu ta hand om oss? Han har ju varit den som fixat mediciner och näsdukar åt oss andra. Valet föll snabbt och självklart på en mamma. Min egen bor alldeles för långt bort. Men Fs mamma. Hon bor nära och hon är fantastisk. Henne vill vi ha. Hon skulle pyssla, tycka synd om, badda våra febriga pannor. Mata oss med kakor och en och annan god bulle. Och säga kloka saker. Henne vill vi ha. Vi försvinner in i feberdimmor och hosthallucinationer och fortsätter drömma om L.

Kikhostan håller oss i ett fast och grymt grepp. Trodde den var utrotat. Men icke. Den vandrar från person till person. Om och om igen. F har klarat sig bäst. Att han inte dödat oss andra på grund av sömnbrist är ett under. Jag hade inte tvekat en sekund om det varit tvärtom. Men så blir jag osedvanligt arg om jag inte får sova. Nu orkar jag inte ens det. Att bli arg alltså. Jag tror dessutom att jag hostat till mig en och annan hjärnblödning. Så det är ganska synd om mig just nu. Faktiskt. Självömkan når ingen gräns. Den är inte utrotad. Den håller mig i ett fast grepp. Precis som kikhostan.