Jag tror jag får glädjefnatt. I mitt sökande efter actiolitteratur hittade jag ett temanummer från 2001. I min favorittidning Retorikmagasinet. Tema: Kroppsspråk. Fullspäckade artiklar om detta fantastiska ämne. Tidningen utkommer alldeles för sällan, men när den väl dyker upp, eller ner, i brevlådan är lyckan total och obeskrivlig, men även lite jobbig. Jag vill liksom spara den. Dra ut på det och vill inte riktigt öppna den. Lusläser omslaget. Känner på det blanka pappret. Den luktar till och med gott. Nytt. Ehh. Ja. Det är en bara tidning. Jag vet. Men det pirrar skönt i magen och jag bläddrar igenom den, utan att läsa, slänger bara en blick på rubrikerna. Men. Sen händer det underliga. Jag kommer inte så mycket längre. Jag vill behålla känslan att det är något stort, fantastiskt och onåbart. Om jag läser och förstår är ju den känslan borta. Oj. Ungefär här inser jag just en hel del om mig själv. Jaktinstinkten. Och vi kom bort från ämnet. Återgå.

Jag beställde detta fantastiska kroppsspråksnummer igår eftermiddag. Och redan i dag levererades den direkt till mitt hallgolv. Ruggigt snabbt och ruggigt bra. Och ja! Jag har läst den. Lite besviken, men fick ändå ett önskat tillskott i uppsatsen och blev djupt imponerad över min handledares fenomenala analys i en av artiklarna! En hjärna utan dess like.

Glädjefnatt två bestod av ett mejl från bostadsbolaget; vi får komma på visning av den underbaraste av lägenheter. Vi har köplats 10 till denna osannolika bostad, men ändå, ett litet steg närmare drömmen. Det är en bra dag idag.