Jag överlevde. På något mystiskt sätt fick jag ihop uppsatsen. Med livet i behåll. Igår var det avslutningsmiddag och alla skulle skiljas åt. Nu börjar en långsam rehabilitering till det verkliga livet utanför actiobubblan och litteraturen. Återtagandet av mitt liv kan börja. Men jag har ingen aning hur det ska gå till. Mitt huvud är helt tomt. Jag vet inte ens hur man festar, var ute i går för att fira att allt är över, men nä. Satt och sög på en cider i två timmar. En cider. Så jag gick hem till barnvaktande F istället. Tråkig som få är jag. Men bättring utlovas. När uppsatspsykosen släppt.

Fast jag är hellre tråkig än trångsynt.  Sia kommenterar Sanna Nilsens nya kärlek. Oj, oj,oj. Kanske är jag inte helt objektiv. Kanske är jag bara äcklig, som ”tagit” mig en ung man. Han hade ju liksom inget att säga till om.