Kikhostan håller oss i ett fast och grymt grepp. Trodde den var utrotat. Men icke. Den vandrar från person till person. Om och om igen. F har klarat sig bäst. Att han inte dödat oss andra på grund av sömnbrist är ett under. Jag hade inte tvekat en sekund om det varit tvärtom. Men så blir jag osedvanligt arg om jag inte får sova. Nu orkar jag inte ens det. Att bli arg alltså. Jag tror dessutom att jag hostat till mig en och annan hjärnblödning. Så det är ganska synd om mig just nu. Faktiskt. Självömkan når ingen gräns. Den är inte utrotad. Den håller mig i ett fast grepp. Precis som kikhostan.

En solig vårdag på Söder. Massor av glada människor. Sitter och pimplar öl. Mitt på dagen. Ingen skam i kroppen har dom. Själva ska vi på bio. Matiné med lilla T. Hon är lycklig. Hon har längtat. Både efter oss och efter Pettson. Mest efter Pettson skulle jag tro. Och efter popkorn. Efteråt blev det mintglass i Fatbursparken, bland punkare, alkisar, soltörstande Svenssons och poliser. Det är vår. Äntligen. Vi lämnade lilla T hos hennes föräldrar. Och tog en öl på söder. Mitt på dagen. Vi har ingen skam i kroppen.

Lie to me. Actio – kroppsspråk. Spännande tv-serie. Spännande ting. Min uppsats ska handla om just actio. Men jag vet fortfarande inte vad jag vill undersöka. Hade en idé om att undersöka kroppsspråk på krogen. Men nu det ska nog vara utbildningsinriktat istället. Kanske tråkigare. Kanske nyttigare. Jag vet inte. Jag behöver hjälp, jag behöver inspiration och motivation. Och en hel del disciplin.

I morgonbitti ska jag besöka biblioteket i jakt på litteratur. Kanske får jag något uppslag. Men tips mottages tacksamt. Djupt tacksamt.

Jag måste. Jag måste. Jag måste bara få ur mig det innan jag fortsätter med uppsatsen. Ja. Det är sant. Inget aprilskämt. Jag har börjat med uppsatsen. Igen. Men först det som jag-bara-Måste-få ur-mig, för att kunna koncentrera mig på annat; Linda Rosing. Och Hugo. Ojojojoj. Egentligen inget att kommentera. Jag vet. Men jag måste. Ingen trodde väl på den kombinationen, även om jag tidigt listade ut han skulle väljas. Han utgjorde det minsta hotet mot henne. En 19-åring med osäkra valpögon. Fast han kanske tror det är sexblicken. Nåja. Men nu till russinen i kakan. Summan av kardemumman.

Enligt Linda var dom aldrig ihop, vilket jag inte betvivlar, men nu till konstigheterna; Hon säger samtidigt att han blev lessen när hon gjorde slut. Gjorde slut på vad? Dom var ju inte ihop. Kanske gjorde hon slut på förhoppningarna om att de skulle vara ihop? Eller. Nä jag vet inte.

Fast å andra sidan… när jag tänker efter… jag har också blivit dumpad utan att vara ihop. Jag blev inte lessen. Men förvånad. Och lite snopen. Och konstigt var det.

Föga förvånande orkade jag inte ta mig an skoluppgifterna efter jobbet igår. F och jag bestämde oss istället för att roa oss. Och det gjorde vi. Vi besökte en statligt ägd klubb och bidrog därmed till statskassan. Vi kan minsann konsten att förena nytta med nöje vi.

Så idag har jag fortsatt av bara farten. Lämnade in hemtentan. En timme sent. Men jag har inte ställt om köksklockan till sommartid, det anser jag är en godtagbar ursäkt. Återstår att se om handledaren tycker detsamma. Jag har även satt fart och letat litteratur till uppsatsen. Eller om sanningen ska fram, vilket den ska, så utnyttjar jag alla medel som står till buds. Och låter andra jobba åt mig. Bibliotekarier tillexempel. Vilken tillgång. Äntligen kan jag se deras funktion i samhället. Stå oss andra till tjänst. Helt utan krav på motprestationer. Som hjältar. Tack Jonas, på Strängnäs bibliotek. Du gav uppsatsen den defibrillering som krävdes medan jag kämpade med mun-mot-mun-metoden och kompressioner.

Sen har jag ett hemligt projekt på gång. Tillsammans med D. Men hemlisar får tyvärr inte yppas såhär tidigt. Men det kommer att bli bra. Och fint. Och spännande.

Trött. Trött. Trött. Inte den minsta antydan till skolarbete idag. Förutom lite sökande efter material till den stundande uppsatsen. Jag flydde studierna och tillbringade kvällen på sjukhuset. Men nu kommer ångesten krypande. Sakta men säkert. Jag förtränger den så gott det går, med godis och med en lockande säng. Vi måste sova nu. Imorgon är det en stor dag.

Jag börjar jobba klockan 07.00 Ofattbart. Men sant. Medan jag roar mig kungligt med att rädda liv ska F göra högskoleprovet. Det är inte utan att jag är lite avundsjuk. För det är kul och man känner sig duktig. Nästan som att rädda liv. Jag har coachat honom som om det var min egen ära som stod på spel. Nu är han en fullfjädrad ordmästare. I de andra delarna har jag inte mycket att komma med. Dom fixar han själv. Och med hårt drillande och tips både från mig och AB ska det nog gå vägen. 2.0 Bara han tror på sin förmåga och kommer ihåg; Att ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar. Go. Go. Go.

Jag är patetisk. Jobbade i tisdagskväll och missade alltså Den rätta för Rosing. Inget patetiskt i det, snarare tvärtom. Tänkte inte ens på att jag missat det. Tills idag. Så nu har jag uppdaterat mig via webbtv. Jag skäms. Men erkänner ändå. Sån är jag; patetiskt ärlig.

Dessutom är jag mästare på att skjuta upp saker. Saker som borde vara gjorda för längesen. Hemtentan i Retorisk analys för talskrivare. Synopsis av uppsatsen. Bädda sängen. Restuppgiften i genus. Antingen borde jag skärpa mig eller ta ett studieuppehåll. Så illa är det. Men jag skjuter upp det också. I helgen har jag för säkerhets skull bokat in jobb, så jag inte får ett studieryck i sista stund. Sån är jag; en uppskjutande deadline-sucker.

Dagens kom ihåg; Om du dricker mjölk och pratar samtidigt, kan det sluta med att du måste dunkas i ryggen och torkas av en lång stund efteråt.

Idag var det så dags. Fredrik Lindström på Cirkus. Våra surt förvärvade biljetter skulle äntligen nyttjas. För en språknörd som mig finns inget större.  Och för F finns inget val. Han skulle invigas i det fantastiska. Efter en stressig dag med födelsedagsfirande bar det slutligen iväg till Kungliga Djurgården. Med pirr i magen och höga förväntningar satt vi oss till rätta.

Så äntrar Han scenen. Han med stort H. Husguden. Vi klappar händer och ler stort. Det här är stort. 1600 par ögon glittrar mot podiet. Han är stor. Så börjar den välbekanta rösten strömma ur högtalarna. Men här tappar jag lite. Redan i inledningen. Han pratar om förnuft och känsla. Logos och pathos. Och fortsätter med retorikerns gyllene språkhandlingar: Docere; han undervisar oss: Svenskar är också människor, movere; han roar oss med igenkänningar, och delectare; han entusiasmerar oss; vill få oss att bryta regler och invanda mönster.

Det var absolut en föreställning väl värd sitt pris, tack lilla T, men ändå. Han var bättre förr. Eller så var jag mer ovetande förr. Hur som. Husgudar ska vara ouppnåeliga. Inte som en osedvanligt trevlig föreläsning i retorik. Jag vill ha mer. Jag vill inte se någon husguds falnande storhet på nära håll. Jag vill ha änglasång och mirakel. Och gärna guldiga solstrålar bakom stora, bubbliga moln.