Idag lyckades jag rädda mitt tevatten från att förångas (om tevattnet anser att det är bättre att bli uppdrucket vet jag inte) men, för säkerhetsskull fyllde jag idag en stor kastrull. Så att det kunde koka i timmar om jag drabbades av uppsatsrelaterad senilitet igen.

Jag tänkte faktiskt fixa uppsatsen idag… tänkte… men jag har börjat på en ny kurs istället: Ledarskap. Än så länge ruggigt kul. Och intressant. Och det jag vill hålla på med. Just nu. Uppsatsen får vänta tills i morgon. Då är det deadline. Nu ägnar jag mig åt regninga höstaktiviteter.

Idag står det filning av uppsats på schemat. Fick förvånansvärt lite anmärkningar på opponeringen, bara små tillägg. Och jag har ända till på fredag på mig. Jag försöker verkligen, men vi vet ju, på torsdagsnatt, då exploderar det, då produceras det text i mängder, det vill jag lova.  Men innan dess… nä. Det kommer inte bli mycket gjort, så vem försöker jag lura?

Under tiden som jag skriver sprider sig en misstänkt lukt genom lägenheten. Tankar i mitt huvud: Kanske dagiset en bit bort som har avslutning och firar med korvgrillning? Skum tid på dygnet visserligen, men barnskötare har en del skumma idéer för sig. Men. Nu luktar det mer som om det brinner. Vad sysslar dom med? Av någon outgrundlig anledning går jag ut i köket. Där. På spisen har mitt tevatten för längesen förvandlas till ånga och kvar står bara en sotsvart kastrull. Det till vardags blanka kokkärlet är nu helt förkolnat, både på ut- och insida. Jag är en fara för mig själv och andra. När ska uppsatspsykosen släppa och jag få återgå till det normala?

Nu har jag fullgjort min plikt som svensk medborgare. Jag promenerade till festlokalen och stoppade ner mitt kuvert. Jag känner mig både nöjd och kluven. Gjorde jag rätt? På A) svarar jag: Ja! Rösta måste man. På B) svarar jag: vet inte. Klurigt att veta vilket parti som har minst differens från mitt tänk. Och svaret på C) blir: såklart! Hurra!

Nu väntar jag otåligt på att P ska komma hem och visa sitt stöd för demokratin. Ska följa honom till vallokalen för att se att allt går rätt till. Det är en stor dag idag. Det är hans första val.

Nationaldagen i färg. Fantastiskt bra initiativ av blivande retorikkonsulter. Så idag har vi firat. Med färg och med sockerkaka. Hurra! Hurra! För Sverige i tiden och idag. Men med missnöjda grymt från soffan misstänker jag att firandet inte fortsätter efter den förödande matchen. Mitt recept till en given seger: Låt Zlatan spela själv. Ingen som stör och ingen som förstör. Han fixar det galant själv. Det är jag övertygad om. Men min fundamentala tanke kring sporten är ändå att de borde få varsin boll, så slipper dom springa så förbaskat.

I övrigt är jag på väg tillbaks, ut ur uppsatspsykosen. Det känns skönt.

(Bild lånad från nationaldagenifärg.se)

Jag överlevde. På något mystiskt sätt fick jag ihop uppsatsen. Med livet i behåll. Igår var det avslutningsmiddag och alla skulle skiljas åt. Nu börjar en långsam rehabilitering till det verkliga livet utanför actiobubblan och litteraturen. Återtagandet av mitt liv kan börja. Men jag har ingen aning hur det ska gå till. Mitt huvud är helt tomt. Jag vet inte ens hur man festar, var ute i går för att fira att allt är över, men nä. Satt och sög på en cider i två timmar. En cider. Så jag gick hem till barnvaktande F istället. Tråkig som få är jag. Men bättring utlovas. När uppsatspsykosen släppt.

Fast jag är hellre tråkig än trångsynt.  Sia kommenterar Sanna Nilsens nya kärlek. Oj, oj,oj. Kanske är jag inte helt objektiv. Kanske är jag bara äcklig, som ”tagit” mig en ung man. Han hade ju liksom inget att säga till om.

Jag borde vara glad och lättad, pusta ut, om det så bara är för en dag. Uppsatsen är inlämnad. Inte helt klar och inte till färdig in perfektum. Men inlämnad. Och jag har köpt mig ännu en vecka att fixa till den. Det löser sig nog.

Men. Jag är arg. Så jag skakar. På Aftonbladets artikel Sålde barnen för 200 000. Kanske inte så mycket på artikeln i sig, trots att den är sjukt vinklad. Inte ens rubriken stämmer, men det är oväsentligt nu. Men på alla intoleranta, korkade småmänniskor som kommenterat den. Vuxenmobbare i klump. Jag försöker intala mig att de inte vet bättre, att de inte ska få ta min energi. Men det gör dom. Helvete.

Vi tog en paus. Från förortslivet. Från uppsatsen. Och från datorer. Vi reste de knappa 3000 metrarna till Söder. Tog in på Clarion hotel. Och njöt. Av brunch, med ett dignande efterättsbord. Av vackert rum, med ett gigantiskt badrum. Och av roomservice, med lyxig mat.

En välbehövlig paus i utkanten av storstadsdjungeln. Där låg vi, ömsom i fluffiga badrockar på sängen och ömsom röda i det varma badet. Vi såg på film, smaskade godis, drack läsk och löste korsord. Och myste. Livskvalité på högsta nivå. När vi glupskt åt av den fantastiska frukostbuffén kom vi fram till att vi kan nog tänka oss att bo så. På åttonde våningen, fri utsikt över staden från enoma glasrutor och med 24/7 roomservice. Njutbart.

Jag har investerat i en ny dyr ögonkräm. Lyxigt förpackad i tjockt glas och pärlemorlila, fylld till en tredjedel. Med varningstext; Använd ej nära ögonen. Nähä. Var ska jag ha den då? Nästan lika logiskt som vår kontroll till TVn. Den har blindskrift. Kanske en fördom, men, hur många blinda tittar på tv. Okej om de lyssnar, så på volymknappen kan jag förstå. Men vad behöver de lysknappen till? För att känna skriften bättre…? Nä. Jag förstår inte logiken i ögonkräm som inte får användas nära ögonen och brailleskrift på fjärrkontrollen.