Tänkte ta en behövlig sovmorgon, för att sedan skriva PM som kräver stor koncentration. Men inte. 8.15 tyckte F att det var dags att jag vaknade, han jobbar morgon och kan inte låta mig sova. Han skickar söta, sliskiga och helt underbara sms. Men ändå. Det är irriterande. Så nu sitter jag här och har inte kommit någon vart, eftersom hela min planering sprack. Har inte lust med något, allra minst läsa engelska forskningsrapporter. Helvete. Låt mig sova.

Tack för att du väntar. Vet du om att du även kan besöka oss på www.phonehouse.se. Jag vill inte vänta längre och jag kan inte besöka er jävla sida eftersom ni inte lämnar tillbaks min dator. Så sluta tjata. Tack för att du väntar. Ungefär 73 gånger hörde jag meddelandet idag, innan jag fick veta att ingen vet någonting. Samtalet tog 14 sekunder. Jag fick ett nytt nummer. Ett nummer där ingen svarar. Ett nummer till en telefonbutik utan svarare. Något är fel här i världen och servicen med den.

Tack för att du väntar.

Sötaste A tror att Kamerun är en hundras. Det är tokigt. Och gulligt.

Läkare sägs ha sprängt i Lets-dance-Mojjes kärl. Det är tokigt. Och fel. Man pumpar upp en ballong som trycker förträngningen mot kärlväggen, så blodet kommer förbi. Det sprängs varken på Karolinska eller på något annat sjukhus. Inte i Sverige i alla fall.

Möjligtvis i Gaza. Det är definitivt fel. Och allvarligt.

Det är underligt, det här med dofter. Att doftminnen kan vara så starka. Påminna om svunna tider. Påminna om sådant som sedan länge är glömt. Både gott och ont. Märkligt.

F luktar gott. När han doftar svagt av Dieselparfym, då blir jag lycklig. Det är så mycket F det kan bli. Han fick en ny lukt i julklapp. En god lukt. Men den luktar någon annan. Intrycken krockar i hjärnan. Jag vet att det är min F, men det luktar annorlunda. Inte heller kan han använda min vän Ds lukt. Det blir också fel. Kanske kan jag vänja mig.

Min kärlek borde hyllas. Och få en medalj.

Han skaffade en dosa som räddade mina dokument i datorn. Mitt liv kan fortsätta. Och även mina studier. Förhoppningsvis. Lämnade in fältstudien idag. En befrielse.

Tack F. Och tack alla datanördar som gjorde det möjligt. Tacksamhet i evinnerlighet. Amen.

Har alltid undrat vem som tar sig tid att skriva arga lappar i tvättstugan. Nu vet jag. Det är såna som jag.

Vi har världens, kanske, snuskigaste tvättstuga. Äcklig som få är den. Stora dammtussar på golv, utspillt tvättmedel. 17 tomma tvättmedelskartonger och sköljmedelfläckar, överallt. Torktumlarludd och överfull papperskorg ska vi inte tala om. Detta toppas med kvarlämnad smutstvätt. Där min rena tvätt ska torka. Jag håller på att kräkas. Men framförallt blir jag arg.

I ett halvår har jag försökt skapa en positiv trend genom att föregå med gott exempel. Vilket inneburit överdriven storstädning efter mitt pass. Misson failed. Det enda resultat som uppnåddes var att tiden efter min blev oerhörd eftertraktad.

Kanske beror snusket på den missvisande lappen hyresvärden hängt upp; ”Alla som använder tvättstugan städar efter sig.” Det gör dom fan inte. Undra om en enkel omformulering skulle hjälpa? Kanske håller jag på att förvandlas till en arg tvättstugeniding. Som skriver arga lappar. Läskigt.

Idag är vi utmattade och har sovit middag. Lilla T har varit på besök, det tar på krafterna. Men mysig är hon. Och krävande. Hennes vokabulär är av naturliga skäl något begränsad, det hindrar henne dock inte från att prata. Favoritordet är; Mera! Lilla T kan inte få för mycket av något. ilm, ödas-odis, ulle, unga, eje. Mera! Enkel och  praktisk kommunikation.

Efter ett dygns kattjakt och många kramar var det dags för lilla T att gå hem. Vi var tacksamma för tiden tillsammans med henne och hennes föräldrar för en god nattsömn. Så tacksamma att jag och F fick biljetter till min stora idol och husgud; Fredrik Lindström. Äntligen. I Mars bär det av till Cirkus för att på nära håll beskåda det fantastiska. Jag kommer sitta på första raden och skrika; Mera!

När jag för ett par år sedan struntade i min intuition och såg Frostbiten lovade jag mig själv och hela världen att aldrig, aldrig någonsin se en svensk, eller osvensk för den delen, vampyrfilm, igen. Men som vi vet är tiden förlåtande och ikväll var det åter dags. Låt den rätte komma in. Nej. Låt den inte komma in. Häng silverkors och vitlök i dörrhålet. Låt solens strålar strila. En vampyrfilm kan aldrig, aldrig någonsin bli bra. Hade stora förväntningar, men blev inte ens irriterad på tekniska avbrott. Det är illa.

Men inget ont som inte har något gott med sig; mys med F, popcorn med artificiell smörsmak och nya biljetter. Biljetter som ska förvaltas väl. Låt den rätte komma in, men med värme och utan blodsmak i munnen.