Vad gör man när killen gjort slut, utan förklaring och när man själv vet att han är den rätte? Kämpa eller lägga ner? Den frågan fick jag idag. Jag är bra på att ge kloka råd. Mindre bra på att följa dom själv. Jag vet vad jag skulle ha gjort. Men så är jag också drottning av destruktiva förhållanden. Eller var, för nu har jag F. Stor, snäll och trygg. Som en mysig nalle. Fast snyggare. Som man alltid vill vara näranära. Så numera är jag drottning av goda råd, med tvivelaktiga erfarenheter. En kombination så god som någon. 

Tåget bromsar sakta in på perrongen och människor går mot dörrarna. Solen strålar. Tåget stannar. Människor väntar. Men inget händer.

Dörrarna är stängda. Igenbommade. Det sprakar till i högtalaren och arga stämband ekar genom vagnen; ”Jag öppnar inte dörrarna förrän den som kastade snöboll på MITT tåg kommer fram hit” Folk tittar på varandra, ler, han kan ju inte mena det. Jo. Det kan han. Tåget står stilla. Dörrarna är stängda. Det sprakar till igen. ”Jag har all tid i världen, ni kan ju hjälpa till, han står här utanför, pratar i telefon o har ryggsäck” Herregud, vill han att vi ska släpa fram snökastaren? Vi är ju dessutom inlåsta. Snöbollen finns på utsidan.

Ingen har blivit skadad, inget har gått sönder. Det är allvarligare att föraren håller oss som gisslan. Men nu har jag en förklaring till sena tåg. Maktmissbruk. Kanske borde SL skicka sina förare med arga stämband på terapi. Och prata om det här med effektiv kommunikation, kollektiv bestraffning och att välja sina strider. Och kanske även en liten skvätt om vikten av att hålla tider.

Jag har trotsat lågkonjunkturen. Genom att säga upp mig. Klart att det kommer bättre tider. Jag lämnar hjärtintensiven efter tio år. Processen har varit lång och ambivalent. Och ångestframkallande. Men befriande. Jag vågade något nytt. Något annat. Något annorlunda. Det känns bra.

Jag har strukturerat min uppsats, fick skönaste mejlet från en handledare; ”Det du är intresserad av är superintressant - det är värt ett nobelpris ta mig tusan.”  Jag siktar högt med andra ord. Helt ovetande. Så nu har jag begränsat undersökningen till actio. Kroppsspråk. Ickeverbal kommunikation. För något nobelpris vill jag inte ha. Inte än.

Och jag har skrivit hyllningstal. Eller manifestationstal. Ett nytt tal till ett gammalt mord. Fast jag snodde en del gammalt. Rakt av. Kanske döms jag för plagiat. Men lathet har sitt pris. Ofta är det högt, men värt det. Det har varit en ovanligt produktiv och effektiv dag idag. Det känns bra.

Vi överlevde gårdagens bowling. Inte en endaste olycka. Förutom en och annan avbruten nagel. Det är illa nog. Men. Nu till det stora och ofattbara. Vi vann inte. Vi kom inte ens tvåa. Jag kom bland de sista. Jag skäms. Så vad lär vi oss av detta? Jo, att ärlighet varar längst (jag mörkade ju att F kan det här med bowling, visserligen överskattade jag hans förmåga, men ändock). Och den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket (jag var övertygad om att vinna, och berättade dessutom för alla att vi skulle förnedra dem). Nu ska vi ut och glittra i den kalla vintersolen. Och begrunda våra synder.

Min hjärna är splittrad. Och förvirrad. En del ska analysera Schyman. Lyssna, för att förstå hur hon tänker. Tänket ska bli utgångspunk för ett metonymiskt tal. Och en stilanalys. En annan del av min hjärna ska samtidigt sätta sig in i kommunikationen kring mordet på Anna Lind. En avhandling på många, många sidor. Kriskommunikation och medier. Allt detta till ackompanjemang av Oscarsgalan. Och Linda Rosing. Och lite mys med F. Min hjärna vill ha sportlov. Och jag med den.

Det var på tiden. Äntligen blir mannen av folket Prins och vår Prinsessa får ett drömbröllop. Vi. Vi får det stiligaste kungaparet. Någonsin. Jo. Furst Rainier och Grace Kelly var också stiliga, men inget riktigt kungapar. Och allt detta fantastiska på självaste semledagen! Det får bli en extra semla. Eller kanske en prinsesstårta. Som efterrätt. Länge leve monarkin. Och kärleken. Hipp, hipp Huurrraa!

Jag har varit i skolan idag. Läst i morgondagens seminariebok. Det gäller som sagt att ligga steget före. Jag tycker om boken Talskrivaren, inte för att det var så mycket nytt i den, utan mer för att den bekräftar det jag redan kan. Jag har alltså lärt mig något. De senaste veckorna har jag haft starka tvivel. Undrat vad jag ska bli. Vad jag ska använda utbildningen till. Kanske det bästa varit att stanna kvar på sjukhuset. Där var jag trygg. Där hade jag min identitet. Var och hade. Nu är det snart slut. För vi är ju våra jobb. Det första vi frågar en ny bekantskap, efter att vi presenterat oss, är vad de har för yrke. Bildar oss en uppfattning utifrån det. Mitt svar är; ”Jag pluggar, jag är bara tjänstledig, annars...” Som att om det vore något fult och skamset jag höll på med. Eller ännu värre. Identitetslös. Jag vet inte vad jag är. Inte vem jag är.

Men Talskrivaren gjorde mig glad. Nyttiga tips till talskrivaren under skrivprocessen; Promenera, arbeta ett par timmar, promenera, se dig omkring, dagdröm, sov middag och läs mycket. Jag tycker det verkar ganska trivsamt. Något jag kan identifiera mig med. Söndagsskolan öppnade mina ögon och gav mig en uppenbarelse. Som det sig bör. Talskrivare.

Jag jobbade igår. Dagen var ju ändå redan förstörd. Klockan 15 inställde jag mig på sjukhuset. Jag kände mig till en början ganska liten. Minsta bussarongstolek var 90-100 kg. Ett stort vitt tält. Litenhetskänslan förbyttes dock snart mot dags-att-hetsbanta, för byxorna var till människor med en längd på 165-175 cm som väger mellan 50 och 60 kilo. Detta var hela utbudet på kläder. Men. Hur var det tänkt? Hur är deras bild av vikarien? Det fick jag snart veta.

Jag började mitt pass med att hälsa på patienterna, redan i rum nummer två fick jag frågan om jag ”bara jobbade extra”. Något som inte kunde förnekas, men hur visste patienten det? Samtidigt som jag nonchalant hänger stetoskopet runt halsen intar jag nämligen den professionella rollen som Syster God. Ända ut i de kortklippta, omålade fingerspetsarna.

Kläderna avslöjade mig. Ethos. Allt kommunicerar. En av retorikens enkla grunder. Det var inte det att kläderna var illa anpassande till mig, utan att ordinarie personal, klädde sig i röd överdel, medan vikarierna kändes igen på den oskyldigt vita beklädnaden. Detta enligt patienten för att de lättare ska veta vilka de kan ställa sina frågor till. Kanske inte hela sanningen, men dock en tolkning av systemet. ”Vitklädd =fara” ”Rödklädd =trygghet”

Hejsan hoppsan. Segregation i dess oskyldigaste form? Hur påverkas arbetsmiljön? Ökas gemenskapen mellan den fasta personalen, på vikariernas bekostnad?  Och gör den inhyrda personalen ett bra jobb, när de utpekas som mindre vetande? Många frågor väcktes hos mig. Kanske något uppslag till den nalkande uppsatsen. Lite mindre. Som tur är, vet jag vad jag kan och gick därifrån med ett betydligt högre sekundärt ethos, än vad de primärt ville ge mig. Deras bild av vikarier är skev. Det visar de genom kläderna. Både med storlek och med färg.