Vi tillbringade helgen på landet. Vi tog med lilla T på äventyr i östgötaskogen. Hon plockade igelkotte och gömde dom under löv, för att sedan leta fram dom igen. Och hon njöt stort av vedhämtningen tillsammans med F. Vi njöt av hennes sällskap, roliga citat, god mat och mys framför brasan.

Hemma i storstadens hets var det så åter dags. Js lärare ringer för att meddela att min son svimmat. Igen. Inte samma dramatik som sist, men F var den goda föräldern som i ilfart lämnade arbetsplatsen för att hämta upp lilla blekfejset för eventuell vidaretransport till sjukan. Jag agerade cool mamma och fortsatte mitt handledarmöte. Historien upprepar sig. Det visar sig sedan att det är flera ur hans klass som svimmat under föreläsningen om våld och misshandel. Enligt J var inte bilderna i sig så skrämmande, men berättaren gjorde ett fullgott jobb med målande evidentia. En sann retoriker minsann. Som får små barn att svimma. Så skicklig vill jag också bli. Bäst jag lägger på ett kol.

Nu har vi organiserat oss. Strukturerat våra liv. Vi tar kampen. Kampen mot tiden och kampen mot opponenter och examinatorer. Vi ska klara uppsatsen. I tid. Idag agerade vi bollplank till varandra, på mysigt café. Diskuterade forskningfrågor, syften och metoder. Och bestämde oss. Vi ska ses i skolan, varje dag, utan distraherande internet. Omgärdade av actiolitteratur, termosar och hemgjorda mackor. Vi tar kampen. Men först tar vi helg. Och laddar.

Jag tror jag får glädjefnatt. I mitt sökande efter actiolitteratur hittade jag ett temanummer från 2001. I min favorittidning Retorikmagasinet. Tema: Kroppsspråk. Fullspäckade artiklar om detta fantastiska ämne. Tidningen utkommer alldeles för sällan, men när den väl dyker upp, eller ner, i brevlådan är lyckan total och obeskrivlig, men även lite jobbig. Jag vill liksom spara den. Dra ut på det och vill inte riktigt öppna den. Lusläser omslaget. Känner på det blanka pappret. Den luktar till och med gott. Nytt. Ehh. Ja. Det är en bara tidning. Jag vet. Men det pirrar skönt i magen och jag bläddrar igenom den, utan att läsa, slänger bara en blick på rubrikerna. Men. Sen händer det underliga. Jag kommer inte så mycket längre. Jag vill behålla känslan att det är något stort, fantastiskt och onåbart. Om jag läser och förstår är ju den känslan borta. Oj. Ungefär här inser jag just en hel del om mig själv. Jaktinstinkten. Och vi kom bort från ämnet. Återgå.

Jag beställde detta fantastiska kroppsspråksnummer igår eftermiddag. Och redan i dag levererades den direkt till mitt hallgolv. Ruggigt snabbt och ruggigt bra. Och ja! Jag har läst den. Lite besviken, men fick ändå ett önskat tillskott i uppsatsen och blev djupt imponerad över min handledares fenomenala analys i en av artiklarna! En hjärna utan dess like.

Glädjefnatt två bestod av ett mejl från bostadsbolaget; vi får komma på visning av den underbaraste av lägenheter. Vi har köplats 10 till denna osannolika bostad, men ändå, ett litet steg närmare drömmen. Det är en bra dag idag.

Imorgon är det deadline. Sista chansen att söka till högskolan. Jag har en termin kvar. F vill också plugga. Men det går trögt. Vi är tvärtom. Jag behöver en deadline för att få något gjort. F ger upp när tidsgränsen är nära. Så jag hackade mig in på hans sidor och anmälde honom till lite gott och blandat. Det blir bra. Just nu är han inte så glad. Men det blir han när antagningsbeskedet kommer. Det är jag säker på. Jag tror det. Eller jag hoppas det. Jag har i alla fall försökt att tala med honom, men han tycks inte lyssna, så jag måste vara tålamodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

Stackare. Medan vi andra stilla låg och sov var det någon stackare i Borås som fick packa mina nya träningskläder. Klockan 04.22 skickades mejlet ”Hej! Din order har nu packats och skickats till dig.” Jag skäms. Det var ingen brådska, jag ska inte använda dom förrän i morgon, så för min del kunde de gärna ha packats ett par timmar senare. Sorry.

Hurra! Hurra! Hurrra! Huuurraa!! I dag är det ingen vanlig dag, för det är Js födelsedag. Så det var inte bara packaren som var uppe osedvanligt tidigt, utan hela familjen, med Matilda i spetsen. Presentöppning och frukost på sängen. Mys och ballonger. Fina paket med lyckade innehåll.

Nu drar jag iväg till Kungliga biblioteket för att läsa lite om de psykologiska aspekterna på kroppsspråket ur Molchos och Lewis perspektiv. Ingen kommer hädanefter kunna gå fri från mina tolkningar.

Ångestdag. Studieångest. Städångest. Vackert -väderångest. Jag borde plugga. Jag borde städa. Jag borde vara ute. Men nä. Jag har ingen lust och ingen ork.

Men jag har funderat; var kommer uttrycket ”puss i påsk” ifrån? Googlat och wikipedat utan resultat. Språkrådet kan och vet allt. Men icke. Att det ska vara så svårt. Jag kan väl inte vara den enda som funderar så här i påsktider? Skam den som ger sig.

Ett museum i Lund har tydligen också funderat, om än dock lite motsägelsefullt; ”en puss i påsk” kommer från att man på påskdagen lyckönskade och kysste varandra på kinden i glädje över att Jesus var uppstånden från de döda. Där ser man. Det kunde man nästan gissa, kristna glädjepussar. Fast några uppgifter om att man faktiskt kysst varandra till påskhälsning i Sverige finns inte. Nähä, det blev man inte mycket klokare av, så jag mejlade helt enkelt språkrådet. Svar väntas inom kort. Jag känner att detta är något jag måste gå till botten med. Så det så. Men jag tackar Jesus (och F) för pussarna så länge. Amen

Se saker från olika perspektiv. Hela min utbildning går ut på att bli medveten. Analysera och reflektera. Men hur gör man när man är personligt inblandad? Inget alls. Helst. Är man mitt inne i det ser man det inte objektivt. Hur gärna man än vill intala sig det. Det är nummer ett på listan över krishanteringsplanen. Ta in någon utomstående. Men om man är utomstående men ändå nära? Ser saken ur ett annat perspektiv, vill hjälpa men inte bli inblandad. Hur gör man då? Svårt. Svårt. Svårt.

Idag har jag äntligen jobbat med uppsatsen; skrivit, mejlbombat och läst. I ett par timmar satt jag ute i solen, i trädgården. I Baden-Baden, med näsan i böckerna, vinden i håret och glass i munnen. Skönt. Skönt. Skönt

Nu har det hänt. Den ondskefulla sjukan har tagit även F. Han har ingen röst, det är så det börjar. Vi har ett stort problem; vem ska nu ta hand om oss? Han har ju varit den som fixat mediciner och näsdukar åt oss andra. Valet föll snabbt och självklart på en mamma. Min egen bor alldeles för långt bort. Men Fs mamma. Hon bor nära och hon är fantastisk. Henne vill vi ha. Hon skulle pyssla, tycka synd om, badda våra febriga pannor. Mata oss med kakor och en och annan god bulle. Och säga kloka saker. Henne vill vi ha. Vi försvinner in i feberdimmor och hosthallucinationer och fortsätter drömma om L.