Nä. Hemtentan funkar inte. Har ingen lust. Ingen motivation. Och snart ingen tid. Deadlinen, som brukar vara min bästa vän, kryper allt närmare. Jag har fått ihop 272 ord. Dom är inte ens bra. Jag vill ha Hallonmoussetårta. Inte Tenta. Färska hallon, formade i ett hjärta. Då skulle jag bli glad. Och motiverad. Då skulle jag säkert kunna analysera, in i minsta detalj, ända tills solen går upp. Få ordning på genus och persona. Någon..?

Tro det eller ej men jag har fått en ny dator. En brand new. Som han sa, säljaren. Stolt. Precis som om det var hans egen snabba idé och enkla lösning. Det har bara tagit 38 dagar, 5 butiksbesök, 8 timmar i telefon och 352 ”Tack för att du väntar” att få den trasiga ersatt. Tack så mycket. Jättesnällt att ge mig en brand new. Verkligen.

Nu kan jag äntligen ta tag i mitt liv igen. Det första på listan är att få ihop hemtentan imorgon; Genus. Palin och Obama. De tre skola bliva ett. Nummer två på listan är biljetter till Pink. Äntligen. Den 10 november är hon här. Kärleken och jag ska stå på första parkett, ömsom rysa och ömsom hojta. Men allra mest ska vi njuta. Av varandra. Och av Pink. Just nu njuter jag av att ha en brand new, fungerande dator

Jag jobbade igår. Dagen var ju ändå redan förstörd. Klockan 15 inställde jag mig på sjukhuset. Jag kände mig till en början ganska liten. Minsta bussarongstolek var 90-100 kg. Ett stort vitt tält. Litenhetskänslan förbyttes dock snart mot dags-att-hetsbanta, för byxorna var till människor med en längd på 165-175 cm som väger mellan 50 och 60 kilo. Detta var hela utbudet på kläder. Men. Hur var det tänkt? Hur är deras bild av vikarien? Det fick jag snart veta.

Jag började mitt pass med att hälsa på patienterna, redan i rum nummer två fick jag frågan om jag ”bara jobbade extra”. Något som inte kunde förnekas, men hur visste patienten det? Samtidigt som jag nonchalant hänger stetoskopet runt halsen intar jag nämligen den professionella rollen som Syster God. Ända ut i de kortklippta, omålade fingerspetsarna.

Kläderna avslöjade mig. Ethos. Allt kommunicerar. En av retorikens enkla grunder. Det var inte det att kläderna var illa anpassande till mig, utan att ordinarie personal, klädde sig i röd överdel, medan vikarierna kändes igen på den oskyldigt vita beklädnaden. Detta enligt patienten för att de lättare ska veta vilka de kan ställa sina frågor till. Kanske inte hela sanningen, men dock en tolkning av systemet. ”Vitklädd =fara” ”Rödklädd =trygghet”

Hejsan hoppsan. Segregation i dess oskyldigaste form? Hur påverkas arbetsmiljön? Ökas gemenskapen mellan den fasta personalen, på vikariernas bekostnad?  Och gör den inhyrda personalen ett bra jobb, när de utpekas som mindre vetande? Många frågor väcktes hos mig. Kanske något uppslag till den nalkande uppsatsen. Lite mindre. Som tur är, vet jag vad jag kan och gick därifrån med ett betydligt högre sekundärt ethos, än vad de primärt ville ge mig. Deras bild av vikarier är skev. Det visar de genom kläderna. Både med storlek och med färg.

Tänkte ta en behövlig sovmorgon, för att sedan skriva PM som kräver stor koncentration. Men inte. 8.15 tyckte F att det var dags att jag vaknade, han jobbar morgon och kan inte låta mig sova. Han skickar söta, sliskiga och helt underbara sms. Men ändå. Det är irriterande. Så nu sitter jag här och har inte kommit någon vart, eftersom hela min planering sprack. Har inte lust med något, allra minst läsa engelska forskningsrapporter. Helvete. Låt mig sova.

Tack för att du väntar. Vet du om att du även kan besöka oss på www.phonehouse.se. Jag vill inte vänta längre och jag kan inte besöka er jävla sida eftersom ni inte lämnar tillbaks min dator. Så sluta tjata. Tack för att du väntar. Ungefär 73 gånger hörde jag meddelandet idag, innan jag fick veta att ingen vet någonting. Samtalet tog 14 sekunder. Jag fick ett nytt nummer. Ett nummer där ingen svarar. Ett nummer till en telefonbutik utan svarare. Något är fel här i världen och servicen med den.

Tack för att du väntar.

Jag vet inte om ni sett det. Jag vet inte om jag är stolt. Eller paranoid. Liza Marklund citerade mig i gårdagens DN; "Gömda är Mias sanning". Sedan babblade hon om objektivitet. Två själar, en tanke… eller? Scary. Men det är nog mer en mix av tillfällighet och analytisk förmåga. Jag förstår vad saker handlar om. Helt klart.

Jag saknar min dator. Jag saknar att skriva. Den är på intensivvård. Kanske överlever den, kanske inte. Jag vet inte.

Sötaste A tror att Kamerun är en hundras. Det är tokigt. Och gulligt.

Läkare sägs ha sprängt i Lets-dance-Mojjes kärl. Det är tokigt. Och fel. Man pumpar upp en ballong som trycker förträngningen mot kärlväggen, så blodet kommer förbi. Det sprängs varken på Karolinska eller på något annat sjukhus. Inte i Sverige i alla fall.

Möjligtvis i Gaza. Det är definitivt fel. Och allvarligt.

Idag var det första skoldagen, i morgon är det avslutning. Den nya terminen börjar på tisdag. Här går det undan.

Dagen har varit fröjdsam. Projektrapportredovisningar på löpande band. Och utvärdering. Och förberedelser inför morgondagens opponering. Jag har växt med uppgiften. Har ingen större opponeringsskräck längre och min respondentfobi börjar ge med sig. Kanske är det kamrat Jis förtjänst, jag gillar hans inställning till härligheten som komma skall; Jag tycker vi ska vara snälla mot varandra. Det är en god tanke. Minsann.

Två hela sidor har jag fått ihop med konstruktiv kritik. Inte dåligt. Allt löser sig med en deadline. Nu är frågan hur jag ska hinna med på de fjuttiga minuter jag får stå i rampljuset. Men det löser sig nog. Jag har en sällsamt snabb tunga ibland.