Imorgon är det deadline. Sista chansen att söka till högskolan. Jag har en termin kvar. F vill också plugga. Men det går trögt. Vi är tvärtom. Jag behöver en deadline för att få något gjort. F ger upp när tidsgränsen är nära. Så jag hackade mig in på hans sidor och anmälde honom till lite gott och blandat. Det blir bra. Just nu är han inte så glad. Men det blir han när antagningsbeskedet kommer. Det är jag säker på. Jag tror det. Eller jag hoppas det. Jag har i alla fall försökt att tala med honom, men han tycks inte lyssna, så jag måste vara tålamodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

Stackare. Medan vi andra stilla låg och sov var det någon stackare i Borås som fick packa mina nya träningskläder. Klockan 04.22 skickades mejlet ”Hej! Din order har nu packats och skickats till dig.” Jag skäms. Det var ingen brådska, jag ska inte använda dom förrän i morgon, så för min del kunde de gärna ha packats ett par timmar senare. Sorry.

Hurra! Hurra! Hurrra! Huuurraa!! I dag är det ingen vanlig dag, för det är Js födelsedag. Så det var inte bara packaren som var uppe osedvanligt tidigt, utan hela familjen, med Matilda i spetsen. Presentöppning och frukost på sängen. Mys och ballonger. Fina paket med lyckade innehåll.

Nu drar jag iväg till Kungliga biblioteket för att läsa lite om de psykologiska aspekterna på kroppsspråket ur Molchos och Lewis perspektiv. Ingen kommer hädanefter kunna gå fri från mina tolkningar.

Ångestdag. Studieångest. Städångest. Vackert -väderångest. Jag borde plugga. Jag borde städa. Jag borde vara ute. Men nä. Jag har ingen lust och ingen ork.

Men jag har funderat; var kommer uttrycket ”puss i påsk” ifrån? Googlat och wikipedat utan resultat. Språkrådet kan och vet allt. Men icke. Att det ska vara så svårt. Jag kan väl inte vara den enda som funderar så här i påsktider? Skam den som ger sig.

Ett museum i Lund har tydligen också funderat, om än dock lite motsägelsefullt; ”en puss i påsk” kommer från att man på påskdagen lyckönskade och kysste varandra på kinden i glädje över att Jesus var uppstånden från de döda. Där ser man. Det kunde man nästan gissa, kristna glädjepussar. Fast några uppgifter om att man faktiskt kysst varandra till påskhälsning i Sverige finns inte. Nähä, det blev man inte mycket klokare av, så jag mejlade helt enkelt språkrådet. Svar väntas inom kort. Jag känner att detta är något jag måste gå till botten med. Så det så. Men jag tackar Jesus (och F) för pussarna så länge. Amen

Idag har vi shoppat. Dyra presenter förpackade i glittriga omslag och tjusiga krussidullsnören. Mycket vackert. Lillprins fyller 16 år på tisdag. Så det vankas storslaget firande, med tårta och raketer. Överst på önskelistan står övningskörning. Men det får vänta ett par år. Herregud, hans mamma har ju inte ens ett körkort. Nån ordning på torpet måste det vara. Så det får bli kläder och leksaker för hela slanten. Han är ju trots allt en lillprins och såna leker. Inte kör bil.

Nu degar vi i soffan, framför romantisk film på tv, chips och varsin dator. Socialt familjeliv på högsta nivå. Men det ska bli ändring, har beställt träningskläder och cykelpass. Dags att nyttja min egen present, den är dock utan glitter och krussiduller men med svett, slit och pippilotter istället.

Dagens måste; Alex Schulmans blogg, tårarna sprutar och mascaran rinner, när grannen lånar toalettpapper. Han gör världen en aning gladare, Alex Schulman.

Idag har vi njutit av våren. Strosat omkring bland fiskebodar och suttit stilla på en brygga i Nynäshamn. Pussats, köpt solbrillor och lunchat. Och hittat ett helt fantastiskt klippbad. Dit ska vi återvända. Ljuvligt och vårigt. Fantastiskt och skönt. Vi tänker även slå på stort och följa Svenssonlivet i Enskede, vi tar grillpremiär i trädgården ikväll. Och tävlar om vem som har grönaste gräset, kallaste vinet och störst filé.

Ja, jag stör mig fortfarande på att Annika Östberg har kommit ”hem”. När blir det namninsamling så att Mattias Flink kan komma ut i friheten..? Same same. Och så stör jag mig på Sverige demokraterna. Så in i hel*ete. Så det så. I övrigt är jag nöjd och glad och njuter av påsken, solen och våren. Och tackar Jesus för ledigheten. Amen.

Se saker från olika perspektiv. Hela min utbildning går ut på att bli medveten. Analysera och reflektera. Men hur gör man när man är personligt inblandad? Inget alls. Helst. Är man mitt inne i det ser man det inte objektivt. Hur gärna man än vill intala sig det. Det är nummer ett på listan över krishanteringsplanen. Ta in någon utomstående. Men om man är utomstående men ändå nära? Ser saken ur ett annat perspektiv, vill hjälpa men inte bli inblandad. Hur gör man då? Svårt. Svårt. Svårt.

Idag har jag äntligen jobbat med uppsatsen; skrivit, mejlbombat och läst. I ett par timmar satt jag ute i solen, i trädgården. I Baden-Baden, med näsan i böckerna, vinden i håret och glass i munnen. Skönt. Skönt. Skönt

Annika Östberg kommer ”hem” till Sverige. Efter 28 år i fängelse blir hon släppt efter en dom för medhjälp till mord på en polis. Hon är född 1954, redan på det glada 60-talet flyttade hon med sin mamma till drömmarnas land. Det gick inte som det var tänkt. Men nu kommer hon ”hem”. Utifrån det jag vet om fallet tycker jag att hon gott och väl sonat sitt brott bakom lås och bom och hon är välkommen till Sverige. Men kan ändå inte låta bli att undra om Sverige hade varit hemma, om inte fängelsestraffet funnits… Att få ett tidsbegränsat straff borde självklart vara en mänsklig rättighet. Att åtminstone ha ett hopp, något att sträva efter. Att veta när man blir fri. För Östberg blir Sverige det hoppet och förhoppningsvis kommer hon släppas inom en mycket snar framtid.

För Dawit Isaak och hans familj är ovissheten större än något annat, han har varit fängslad i åtta år i Eritrea, åtta år är ingenting i jämförelse med Österberg kan tyckas, men mot Isaak finns det inte ens en brottsmisstanke formulerad. Inget åtal och ingen rättegång. För Isaak är Sverige hemma. I Sverige väntar hans familj, yngsta barnet har hunnit bli 10 år. För Isaak borde Sverige vara hoppet för att släppas ur sitt fängelse, men jag vet inte om det är så. Jag vet inte varför det tagit så lång tid. Och jag kan inte låta bli att fundera på om det finns en skillnad i att vara född i Sverige, men haft sitt liv utomlands och att vara född utomlands och ha sitt liv i Sverige, när man behöver hjälp…

Åsså funderar jag på hur det var för "greklands-Calle" både född och uppvuxen här...

Nu har det hänt. Den ondskefulla sjukan har tagit även F. Han har ingen röst, det är så det börjar. Vi har ett stort problem; vem ska nu ta hand om oss? Han har ju varit den som fixat mediciner och näsdukar åt oss andra. Valet föll snabbt och självklart på en mamma. Min egen bor alldeles för långt bort. Men Fs mamma. Hon bor nära och hon är fantastisk. Henne vill vi ha. Hon skulle pyssla, tycka synd om, badda våra febriga pannor. Mata oss med kakor och en och annan god bulle. Och säga kloka saker. Henne vill vi ha. Vi försvinner in i feberdimmor och hosthallucinationer och fortsätter drömma om L.