Jag bestämde mig för att vara frisk idag. Det gick sådär. Uppe redan vid nio och intog medikamentarsenalen. Läste lite. Och somnade. 3 timmar senare gör jag ett nytt försök. Vaknar pigg! Utan feber. Målar tjockt med coverstick runt ögonen. Och runt min frasiga näsa. Nu är jag frisk. Men både den utsmetade krämen och min pigghet krackelerar snart i torra näsveck. Det får bli Idomin istället och en ny uppsättning näsdukar. Jag är eländig och beställer scones. F börjar baka. Han är snäll och jag är sjuk. Lägger mig en stund igen. Imorgon ska jag göra ett nytt försök.

Det händer inte så mycket när jag är sjuk. Förutom att jag tittar på dag-tv. Satansjukan och feberkoman har transformerats till en illasinnad pneumoni. Med vissa influensa inslag. Nu får det fan räcka. Det tyckte Tyra Banks också. Även om det inte var mitt tillstånd hon kommenterade. Hon var arg. Riktigt arg. På tonårsgraviditeter. Hon gick så långt att hon kallade sina gäster osmarta och dumma i huvudet. För att de blivit gravida. Jag, personligen, tror dock att graviditeten snarare beror på brist av andra saker än just hjärnceller. Men vad vet väl jag. Mina egna barn är i alla fall resultatet av jungfrufödsel. Och inte av min lilla hjärna.

Steppande barn är läskiga. Lite som grodor. Man vet aldrig vart dom tänker ta vägen. Och vilket barn kommer själv på att det vill steppa..? Nä. Det skrämmer mig lite. Linda Rosing skrämmer mig också. Fast på ett mer sorgligt sätt. Jag såg hennes sökande efter den rätte igår. Visserligen är jag liggande, i min feberkoma. Men jag är ändå säker. Den rätte finns inte där. Även om Hugo är söt. Det är bara pinsamt. Hur kan hennes ”rådgivare” var så blinda? Dom borde få sparken. Eller så vill de henne illa. Jag kanske kan hjälpa… matchmaking är en av mina starka sidor. Eller vad säger ni, P o D, M o M, S o M, R o C och alla andra? Men den bästa matchningen sparade jag till mig själv. F.

Jag är sjuk. Satansjuk. Jag har feber, ingen röst; viket F iofs tycker är ganska skönt. Lederna värker och hela hudkostymen ömmar. Jag vill inte. Jag orkar inte. Framförallt har jag inte tid. Jag måste skriva en pressrelease. Idag skulle vi hämta lilla T på dagis. När jag traskat hela vägen till tunnelbanan, kom jag på att jag glömt Fs påse med kläder. Bara att vanka hemåt igen. Det man inte har i huvudet, får man ha i benen, som morfar alltid sa. Undra hur länge jag måste gå för att få releasen på pränt. För i huvudet orkar jag definitivt inte ha den just nu.

Jag visste väl att lågkonjekturen var fejk. Påhittad av ondsinta människor, bara för att skrämmas. Det är mindre än en vecka sedan som jag sa upp mig. Och redan nu strömmar erbjudanden in. Fast. Det är ju inte riktigt de jobb jag är ute efter som erbjuds. Men på något sätt måste det väl kunna utnyttjas. Jag kan väl inte bli headhuntad av ren slump? Någonting måste jag göra rätt. Hädanefter ska jag fråga varför. Vända på steken. Säga att det är mycket trevligt att de vill ha just mig, men att jag nu istället kan hjälpa till med andra saker på avdelningen. Fågan är om personalbrist är en retorisk situation. Jag kanske borde marknadsföra mig under tiden jag är där. Det borde gå. Det svåra är att övertyga om att de behöver något de inte själva kan se.  

Jag ville att Lili och Sussie skulle gå vidare i melodifestivalen. Å sen vinna alltihop. Glitter och glamour. Å jag kunde få skryta om Sussies hälsning till mig på soloskivan. Nu blev det inte så. Skandal. Dom var bäst. Eller så är jag inte objektiv i frågan. Jo. Det är jag. Lamborghinis vd är också en skandal och dessutom en skam för mänskligheten i allmänhet och för männen i synnerlighet och ett hot mot jämställdheten och hela världen; ”Den här bilen är en leksak. Jag ser inga problem med att ha dom (lättklädda tjejer) i montern” Han säger alltså att de unga snygga tjejerna är leksaker för gubbar som måste kompensera den kroppsdel som krymper i takt med stigande ålder och håravfall. Disgusting. Tjejer vill ha en snygg bil – Jag köper en snygg bil – Jag får tjejer - Reptilhjärnans logik. Skandal.

Vad gör man när killen gjort slut, utan förklaring och när man själv vet att han är den rätte? Kämpa eller lägga ner? Den frågan fick jag idag. Jag är bra på att ge kloka råd. Mindre bra på att följa dom själv. Jag vet vad jag skulle ha gjort. Men så är jag också drottning av destruktiva förhållanden. Eller var, för nu har jag F. Stor, snäll och trygg. Som en mysig nalle. Fast snyggare. Som man alltid vill vara näranära. Så numera är jag drottning av goda råd, med tvivelaktiga erfarenheter. En kombination så god som någon. 

Tåget bromsar sakta in på perrongen och människor går mot dörrarna. Solen strålar. Tåget stannar. Människor väntar. Men inget händer.

Dörrarna är stängda. Igenbommade. Det sprakar till i högtalaren och arga stämband ekar genom vagnen; ”Jag öppnar inte dörrarna förrän den som kastade snöboll på MITT tåg kommer fram hit” Folk tittar på varandra, ler, han kan ju inte mena det. Jo. Det kan han. Tåget står stilla. Dörrarna är stängda. Det sprakar till igen. ”Jag har all tid i världen, ni kan ju hjälpa till, han står här utanför, pratar i telefon o har ryggsäck” Herregud, vill han att vi ska släpa fram snökastaren? Vi är ju dessutom inlåsta. Snöbollen finns på utsidan.

Ingen har blivit skadad, inget har gått sönder. Det är allvarligare att föraren håller oss som gisslan. Men nu har jag en förklaring till sena tåg. Maktmissbruk. Kanske borde SL skicka sina förare med arga stämband på terapi. Och prata om det här med effektiv kommunikation, kollektiv bestraffning och att välja sina strider. Och kanske även en liten skvätt om vikten av att hålla tider.