Jag har trotsat lågkonjunkturen. Genom att säga upp mig. Klart att det kommer bättre tider. Jag lämnar hjärtintensiven efter tio år. Processen har varit lång och ambivalent. Och ångestframkallande. Men befriande. Jag vågade något nytt. Något annat. Något annorlunda. Det känns bra.

Jag har strukturerat min uppsats, fick skönaste mejlet från en handledare; ”Det du är intresserad av är superintressant - det är värt ett nobelpris ta mig tusan.”  Jag siktar högt med andra ord. Helt ovetande. Så nu har jag begränsat undersökningen till actio. Kroppsspråk. Ickeverbal kommunikation. För något nobelpris vill jag inte ha. Inte än.

Och jag har skrivit hyllningstal. Eller manifestationstal. Ett nytt tal till ett gammalt mord. Fast jag snodde en del gammalt. Rakt av. Kanske döms jag för plagiat. Men lathet har sitt pris. Ofta är det högt, men värt det. Det har varit en ovanligt produktiv och effektiv dag idag. Det känns bra.

Kvällen bestod av läskigheter. Mord och tvättstuga. Men inget direkt samband, förutom att mordet berättades i detalj från Mp3spelaren medan jag vek väldoftande, ren tvätt i den dammiga snusktvättstugan. Jag är inte riktigt klar med polisutredningen kring Anna Lindh-mordet, så jag övar simultanförmågan genom att både läsa och lyssna på den. Rörigt. Men det är så min hjärna har det. Rörigt. ”Ett stycke nutidshistoria väl värd att studera”. Problemet är att jag inte riktigt vet vad det är som bör studeras. Polisens internkommunikation? Statssekreterarens roll? Media? Eller kanske hur man utreder. För inte är det väl av ren lusta som den ska reciteras och dissekeras?

Vi överlevde gårdagens bowling. Inte en endaste olycka. Förutom en och annan avbruten nagel. Det är illa nog. Men. Nu till det stora och ofattbara. Vi vann inte. Vi kom inte ens tvåa. Jag kom bland de sista. Jag skäms. Så vad lär vi oss av detta? Jo, att ärlighet varar längst (jag mörkade ju att F kan det här med bowling, visserligen överskattade jag hans förmåga, men ändock). Och den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket (jag var övertygad om att vinna, och berättade dessutom för alla att vi skulle förnedra dem). Nu ska vi ut och glittra i den kalla vintersolen. Och begrunda våra synder.

På lördag ska vi bowla. Jag och F mot I och hennes J. Mycket står på spel. Jag vill gärna vinna och har därmed inte avslöjat att F har ett förflutet som proffs. Jo, det är sant. Man Kan tävla i kasta-klot-på-käglor. På riktigt. När jag träffade F trodde jag att det bara var en dricka-öl-aktivitet. Men icke. Man spelar på fullt allvar. Och på fullt allvar var det tänkt att bli om dagarna två. Men kanske borde vi tänka om. Det har nämligen visat sig vara livsfarligt. Man kan dö på banan. Krossad. Jag som bara ville känna segerns sötma och se de andra förnedras. Nu vågar jag inte. Och jag skäms att jag har raljerat över F och hans hobby. Insåg inte riskerna. F´låt F, men jag talade i oförstånd. Vi får hitta på något lugnare. Pulkatävling i Hammarbybacken kanske.

Min hjärna är splittrad. Och förvirrad. En del ska analysera Schyman. Lyssna, för att förstå hur hon tänker. Tänket ska bli utgångspunk för ett metonymiskt tal. Och en stilanalys. En annan del av min hjärna ska samtidigt sätta sig in i kommunikationen kring mordet på Anna Lind. En avhandling på många, många sidor. Kriskommunikation och medier. Allt detta till ackompanjemang av Oscarsgalan. Och Linda Rosing. Och lite mys med F. Min hjärna vill ha sportlov. Och jag med den.

Det var på tiden. Äntligen blir mannen av folket Prins och vår Prinsessa får ett drömbröllop. Vi. Vi får det stiligaste kungaparet. Någonsin. Jo. Furst Rainier och Grace Kelly var också stiliga, men inget riktigt kungapar. Och allt detta fantastiska på självaste semledagen! Det får bli en extra semla. Eller kanske en prinsesstårta. Som efterrätt. Länge leve monarkin. Och kärleken. Hipp, hipp Huurrraa!

Jag har varit i skolan idag. Läst i morgondagens seminariebok. Det gäller som sagt att ligga steget före. Jag tycker om boken Talskrivaren, inte för att det var så mycket nytt i den, utan mer för att den bekräftar det jag redan kan. Jag har alltså lärt mig något. De senaste veckorna har jag haft starka tvivel. Undrat vad jag ska bli. Vad jag ska använda utbildningen till. Kanske det bästa varit att stanna kvar på sjukhuset. Där var jag trygg. Där hade jag min identitet. Var och hade. Nu är det snart slut. För vi är ju våra jobb. Det första vi frågar en ny bekantskap, efter att vi presenterat oss, är vad de har för yrke. Bildar oss en uppfattning utifrån det. Mitt svar är; ”Jag pluggar, jag är bara tjänstledig, annars...” Som att om det vore något fult och skamset jag höll på med. Eller ännu värre. Identitetslös. Jag vet inte vad jag är. Inte vem jag är.

Men Talskrivaren gjorde mig glad. Nyttiga tips till talskrivaren under skrivprocessen; Promenera, arbeta ett par timmar, promenera, se dig omkring, dagdröm, sov middag och läs mycket. Jag tycker det verkar ganska trivsamt. Något jag kan identifiera mig med. Söndagsskolan öppnade mina ögon och gav mig en uppenbarelse. Som det sig bör. Talskrivare.

Jo. Tentan lämnades in i tid. Och det utan hallontårta. Orden växte i en rasande takt, allteftersom tiden rann ut. Som planerat. På sekunden sändes så mitt alster i väg för bedömning. Inte att rekommendera. I två års tid har vi lärt oss att omarbeta och genomarbeta texter. Och omarbeta igen. Ändå sitter jag i sista stund och hinner knappt korrläsa. Nej, till nästa delkurs ska jag bättra mig. Ligga steget före. Så får det bli. Nu borde jag ligga i sängen. Men ska ta en uppfriskade solskens-morgonpromenad. Det är dags för nya steg i mitt liv. För att ligga steget före krävs det att frisk luft i lungorna och solsken i blick. En o annan bit hallontårta i magen skadar nog inte heller.