Kikhostan håller oss i ett fast och grymt grepp. Trodde den var utrotat. Men icke. Den vandrar från person till person. Om och om igen. F har klarat sig bäst. Att han inte dödat oss andra på grund av sömnbrist är ett under. Jag hade inte tvekat en sekund om det varit tvärtom. Men så blir jag osedvanligt arg om jag inte får sova. Nu orkar jag inte ens det. Att bli arg alltså. Jag tror dessutom att jag hostat till mig en och annan hjärnblödning. Så det är ganska synd om mig just nu. Faktiskt. Självömkan når ingen gräns. Den är inte utrotad. Den håller mig i ett fast grepp. Precis som kikhostan.

En solig vårdag på Söder. Massor av glada människor. Sitter och pimplar öl. Mitt på dagen. Ingen skam i kroppen har dom. Själva ska vi på bio. Matiné med lilla T. Hon är lycklig. Hon har längtat. Både efter oss och efter Pettson. Mest efter Pettson skulle jag tro. Och efter popkorn. Efteråt blev det mintglass i Fatbursparken, bland punkare, alkisar, soltörstande Svenssons och poliser. Det är vår. Äntligen. Vi lämnade lilla T hos hennes föräldrar. Och tog en öl på söder. Mitt på dagen. Vi har ingen skam i kroppen.

Ickenyheten slås upp i dagens Wendela; ”Roliga killar får allt”

När F och jag var på det vackraste av bröllop nyligen, blev han presenterad enligt följande i programmet; ”En sinnessjukt rolig galning som förmodligen har ett par kablar felkopplade. Skulle med föga ansträngning få upp stämningen på en vaka…” Ja. Och där satt han. Med mig. F är alltså ett ypperligt och levande bevis på den teorin. Och jag följer tydligt majoriteten i undersökningen. Att han är rolig får mig att tro att han är både intelligent och ärlig. Hua. Han kanske bara manipulerar mig. Utnyttjar sin humor för att få mig att tro att han är smart. Fast å andra sidan utnyttjar jag min smarthet till att få honom att tro att jag är rolig. Så det kanske går jämnt upp.

Och för att unvika eventuella missförstånd så vill jag bara klargöra att jag faktiskt inte enbart tog honom för hans humor, intelligens och ärlighet. Han är ung, snygg och två meter lång också.

Det satt långt inne och tre veckor av uppsatstiden har hunnit gå. I morse letade S och jag litteratur. Gick så där för mig, mest för att jag inte vet vad jag vill och samtidigt var jag grön utav avund på S roliga idé. Jag vill ju skriva om ledare och organisation. Hur mellanchefer kommunicerar. Uppåt och nedåt. Ett alldeles för stort projekt. S har lyckats begränsa sig. Vi strövade bland böcker och magasin. Och jag funderade. Och funderade. Och vips! Snilleblixten slog äntligen ner. Likt Balt, Balt, Baltazar. En uppenbarelse. Jag vet vad jag vill och hoppas att det är genomförbart. Och sanna mina ord. Det kommer bli en uppenbarelse för mänskligheten om jag får som jag vill. Jag kanske rent utav kan bota arbetslöshet. Det är stora grejer på gång. Håll tummarna för att handledaren förstår min storhet.

Jaa, just det. Hämtade ut seminarieuppgiften idag. Ett VG. Jag dömdes inte för plagiat och latheten straffades inte. Det går bra nu.

Lie to me. Actio – kroppsspråk. Spännande tv-serie. Spännande ting. Min uppsats ska handla om just actio. Men jag vet fortfarande inte vad jag vill undersöka. Hade en idé om att undersöka kroppsspråk på krogen. Men nu det ska nog vara utbildningsinriktat istället. Kanske tråkigare. Kanske nyttigare. Jag vet inte. Jag behöver hjälp, jag behöver inspiration och motivation. Och en hel del disciplin.

I morgonbitti ska jag besöka biblioteket i jakt på litteratur. Kanske får jag något uppslag. Men tips mottages tacksamt. Djupt tacksamt.

Jag måste. Jag måste. Jag måste bara få ur mig det innan jag fortsätter med uppsatsen. Ja. Det är sant. Inget aprilskämt. Jag har börjat med uppsatsen. Igen. Men först det som jag-bara-Måste-få ur-mig, för att kunna koncentrera mig på annat; Linda Rosing. Och Hugo. Ojojojoj. Egentligen inget att kommentera. Jag vet. Men jag måste. Ingen trodde väl på den kombinationen, även om jag tidigt listade ut han skulle väljas. Han utgjorde det minsta hotet mot henne. En 19-åring med osäkra valpögon. Fast han kanske tror det är sexblicken. Nåja. Men nu till russinen i kakan. Summan av kardemumman.

Enligt Linda var dom aldrig ihop, vilket jag inte betvivlar, men nu till konstigheterna; Hon säger samtidigt att han blev lessen när hon gjorde slut. Gjorde slut på vad? Dom var ju inte ihop. Kanske gjorde hon slut på förhoppningarna om att de skulle vara ihop? Eller. Nä jag vet inte.

Fast å andra sidan… när jag tänker efter… jag har också blivit dumpad utan att vara ihop. Jag blev inte lessen. Men förvånad. Och lite snopen. Och konstigt var det.

I vår desperation att få mer utrymme i vårt dockhem nedgraderade vi sängen förra veckan. 190 centimeter blev 140. Lagom, och lätt att skuffa undan i ett skåp. Så nu ligger vi där. F med en välproportionerlig 2-meters kropp. Och jag, med en lekamen som vuxit i takt med sambolivet. Det skulle kunna fungera. Om det bara var vi två. Men. Matilda ser det som sin fulla rätt att också vara tilldelad en plats vid huvudändan. Så där breder hon ut sig i sin fulla längd. Utan att skämmas. 83 centimeter, plus svans. Det blir 57 cm kvar till mig och F. Att dela på. Inatt somnade jag med en tass i armhålan och en lurvig kind mot pannan. Och vaknar stel och hoptryckt i kroppen. Lite som att vara bakis, men utan det roliga innan. Vi måste flytta. Och skaffa en tremeterssäng.

Jag börjar hungra. Efter mat. Till frukost blev det O´boy och mackor. Till lunch blev det O´boy och en smörgås. Däremellan lite, O´boy. Kan det vara mina matvanor som orsakade presenten från F? Jag fick ett fint presentkort. På S.A.T.S Min analytiska sida kommer med massor av tolkningar på den presenten. Men D hävdar att det är ett kärleksbevis. Tränar man, lever man längre. Och F vill ha ett lång kärleksfyllt liv med mig. Ds tolkning är finare än min. D är lekman inom ämnet. Jag tar snart kandidatexamen.  Om jag lämnar in mina alster i tid vill säga. Nu ska jag se vad gymet har för utbud.