Tåget bromsar sakta in på perrongen och människor går mot dörrarna. Solen strålar. Tåget stannar. Människor väntar. Men inget händer.

Dörrarna är stängda. Igenbommade. Det sprakar till i högtalaren och arga stämband ekar genom vagnen; ”Jag öppnar inte dörrarna förrän den som kastade snöboll på MITT tåg kommer fram hit” Folk tittar på varandra, ler, han kan ju inte mena det. Jo. Det kan han. Tåget står stilla. Dörrarna är stängda. Det sprakar till igen. ”Jag har all tid i världen, ni kan ju hjälpa till, han står här utanför, pratar i telefon o har ryggsäck” Herregud, vill han att vi ska släpa fram snökastaren? Vi är ju dessutom inlåsta. Snöbollen finns på utsidan.

Ingen har blivit skadad, inget har gått sönder. Det är allvarligare att föraren håller oss som gisslan. Men nu har jag en förklaring till sena tåg. Maktmissbruk. Kanske borde SL skicka sina förare med arga stämband på terapi. Och prata om det här med effektiv kommunikation, kollektiv bestraffning och att välja sina strider. Och kanske även en liten skvätt om vikten av att hålla tider.