Jag har trotsat lågkonjunkturen. Genom att säga upp mig. Klart att det kommer bättre tider. Jag lämnar hjärtintensiven efter tio år. Processen har varit lång och ambivalent. Och ångestframkallande. Men befriande. Jag vågade något nytt. Något annat. Något annorlunda. Det känns bra.

Jag har strukturerat min uppsats, fick skönaste mejlet från en handledare; ”Det du är intresserad av är superintressant - det är värt ett nobelpris ta mig tusan.”  Jag siktar högt med andra ord. Helt ovetande. Så nu har jag begränsat undersökningen till actio. Kroppsspråk. Ickeverbal kommunikation. För något nobelpris vill jag inte ha. Inte än.

Och jag har skrivit hyllningstal. Eller manifestationstal. Ett nytt tal till ett gammalt mord. Fast jag snodde en del gammalt. Rakt av. Kanske döms jag för plagiat. Men lathet har sitt pris. Ofta är det högt, men värt det. Det har varit en ovanligt produktiv och effektiv dag idag. Det känns bra.