Idag var det så dags. Fredrik Lindström på Cirkus. Våra surt förvärvade biljetter skulle äntligen nyttjas. För en språknörd som mig finns inget större.  Och för F finns inget val. Han skulle invigas i det fantastiska. Efter en stressig dag med födelsedagsfirande bar det slutligen iväg till Kungliga Djurgården. Med pirr i magen och höga förväntningar satt vi oss till rätta.

Så äntrar Han scenen. Han med stort H. Husguden. Vi klappar händer och ler stort. Det här är stort. 1600 par ögon glittrar mot podiet. Han är stor. Så börjar den välbekanta rösten strömma ur högtalarna. Men här tappar jag lite. Redan i inledningen. Han pratar om förnuft och känsla. Logos och pathos. Och fortsätter med retorikerns gyllene språkhandlingar: Docere; han undervisar oss: Svenskar är också människor, movere; han roar oss med igenkänningar, och delectare; han entusiasmerar oss; vill få oss att bryta regler och invanda mönster.

Det var absolut en föreställning väl värd sitt pris, tack lilla T, men ändå. Han var bättre förr. Eller så var jag mer ovetande förr. Hur som. Husgudar ska vara ouppnåeliga. Inte som en osedvanligt trevlig föreläsning i retorik. Jag vill ha mer. Jag vill inte se någon husguds falnande storhet på nära håll. Jag vill ha änglasång och mirakel. Och gärna guldiga solstrålar bakom stora, bubbliga moln.