Fick nyss äran att följa med P och hämta ut sitt körkort. Jag tror att jag var snäppet stoltare än han. Nästan så jag skällde ut den stackars postkassörskan för att hon inte gratulerade honom när hon överlämnade den fantastiska, magiska plastbiten med finaste ansiktsbilden. Jag nöjde mig dock med att ge henne onda ögat. Sen bar det av hemåt igen i alldeles lagom takt, i hans alldeles egna bil och jag log stort hela vägen. Lugn, trygg och stabil. Klok och oförskämt snygg. Det är min son det.