Vad gör man när killen gjort slut, utan förklaring och när man själv vet att han är den rätte? Kämpa eller lägga ner? Den frågan fick jag idag. Jag är bra på att ge kloka råd. Mindre bra på att följa dom själv. Jag vet vad jag skulle ha gjort. Men så är jag också drottning av destruktiva förhållanden. Eller var, för nu har jag F. Stor, snäll och trygg. Som en mysig nalle. Fast snyggare. Som man alltid vill vara näranära. Så numera är jag drottning av goda råd, med tvivelaktiga erfarenheter. En kombination så god som någon. 

Tåget bromsar sakta in på perrongen och människor går mot dörrarna. Solen strålar. Tåget stannar. Människor väntar. Men inget händer.

Dörrarna är stängda. Igenbommade. Det sprakar till i högtalaren och arga stämband ekar genom vagnen; ”Jag öppnar inte dörrarna förrän den som kastade snöboll på MITT tåg kommer fram hit” Folk tittar på varandra, ler, han kan ju inte mena det. Jo. Det kan han. Tåget står stilla. Dörrarna är stängda. Det sprakar till igen. ”Jag har all tid i världen, ni kan ju hjälpa till, han står här utanför, pratar i telefon o har ryggsäck” Herregud, vill han att vi ska släpa fram snökastaren? Vi är ju dessutom inlåsta. Snöbollen finns på utsidan.

Ingen har blivit skadad, inget har gått sönder. Det är allvarligare att föraren håller oss som gisslan. Men nu har jag en förklaring till sena tåg. Maktmissbruk. Kanske borde SL skicka sina förare med arga stämband på terapi. Och prata om det här med effektiv kommunikation, kollektiv bestraffning och att välja sina strider. Och kanske även en liten skvätt om vikten av att hålla tider.

Jag har trotsat lågkonjunkturen. Genom att säga upp mig. Klart att det kommer bättre tider. Jag lämnar hjärtintensiven efter tio år. Processen har varit lång och ambivalent. Och ångestframkallande. Men befriande. Jag vågade något nytt. Något annat. Något annorlunda. Det känns bra.

Jag har strukturerat min uppsats, fick skönaste mejlet från en handledare; ”Det du är intresserad av är superintressant - det är värt ett nobelpris ta mig tusan.”  Jag siktar högt med andra ord. Helt ovetande. Så nu har jag begränsat undersökningen till actio. Kroppsspråk. Ickeverbal kommunikation. För något nobelpris vill jag inte ha. Inte än.

Och jag har skrivit hyllningstal. Eller manifestationstal. Ett nytt tal till ett gammalt mord. Fast jag snodde en del gammalt. Rakt av. Kanske döms jag för plagiat. Men lathet har sitt pris. Ofta är det högt, men värt det. Det har varit en ovanligt produktiv och effektiv dag idag. Det känns bra.

Kvällen bestod av läskigheter. Mord och tvättstuga. Men inget direkt samband, förutom att mordet berättades i detalj från Mp3spelaren medan jag vek väldoftande, ren tvätt i den dammiga snusktvättstugan. Jag är inte riktigt klar med polisutredningen kring Anna Lindh-mordet, så jag övar simultanförmågan genom att både läsa och lyssna på den. Rörigt. Men det är så min hjärna har det. Rörigt. ”Ett stycke nutidshistoria väl värd att studera”. Problemet är att jag inte riktigt vet vad det är som bör studeras. Polisens internkommunikation? Statssekreterarens roll? Media? Eller kanske hur man utreder. För inte är det väl av ren lusta som den ska reciteras och dissekeras?

Vi överlevde gårdagens bowling. Inte en endaste olycka. Förutom en och annan avbruten nagel. Det är illa nog. Men. Nu till det stora och ofattbara. Vi vann inte. Vi kom inte ens tvåa. Jag kom bland de sista. Jag skäms. Så vad lär vi oss av detta? Jo, att ärlighet varar längst (jag mörkade ju att F kan det här med bowling, visserligen överskattade jag hans förmåga, men ändock). Och den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket (jag var övertygad om att vinna, och berättade dessutom för alla att vi skulle förnedra dem). Nu ska vi ut och glittra i den kalla vintersolen. Och begrunda våra synder.